Det jag betraktar som social inkompetens betraktar dagens unga som ett helt normalt sätt att umgås. Det handlar om den i alla lägen närvarande mobiltelefonen. Jag uppvaktade yngsta barnbarnet härförleden. Några av hans kompisar, som befann sig på ön, dök upp med vidhängande föräldrar. Naturligtvis utrustade med mobiltelefoner som placerades mellan kaffekopparna. Samtalet kom uteslutande att handla om just dessa djävulska ting som naturligtvis skulle skickas runt. Dubbla batterier? Oj! Har ni sett det här då? Coolt! Jag slapp eländet eftersom ingen skickade någon mobil åt mitt håll.
Som om det inte kunde vara nog med detta. Bland alla tekniska finesser så har ännu inte ringfunktionen fått ge vika. Strax började en av mobilerna hoppa runt bland tårttallrikarna. Samtal var på ingående. Livets väsentligheter måste ventileras, även på ett barnkalas. Jag vet inte vad som stod på agendan eftersom jag hade kopplat ur hörapparaten. Gissningsvis så handlade det om lämpligt vin till kvällens grillfest eller något om senaste golfrundan.
Där satt man alltså mitt i smeten, men ändå helt utanför. Årsdagsbarnet då? Jo då, han uppskattade min present, i drygt åtta sekunder. En liten förbättring jämfört med julklappen. Så till nästa paket. Och nästa. Sedan försvann han bland miljoner legobitar. Jag försåg mig med ännu en bit god tårta.
Nu till något helt annat. Jag passerar ett dagis på vägen till och från gymmet. En dag kom en liten kille fram till nätstängslet och sa ”Hej, vad heter du?”. Ingvar, svarade jag. ”Jag heter Melvin, hej då!” Jösses, tänkte jag, stackars grabb som har så fantasilösa föräldrar. Det måste gå tretton Melvin på dussinet.
Med tanke på dagens enorma informationsutbud så förstår jag att vissa namn fastnar. Men hur sjutton kunde det uppstå modenamn på min tid. De enda kändisarna jag minns var Lennart Hyland, Sven Jerring och Sigge Fürst. Ja och så Lillbabs förstås. Av någon mystisk anledning så skulle alla ungar ha dubbelnamn. Kjell-Åke var det vanligaste. Flickorna skulle heta exempelvis Marie-Ann. Jag klarade mig, tack och lov. Men inte min lillasyster som fick det nyss nämnda flicknamnet. Mina två söner är födda under en epok då killarna skulle heta Nicklas, Marcus eller Jonas. Hur jag fick igenom namnen Hans och Jan får bli något för släktforskarna att bita i.
Hans och Jan är mycket ovanliga namn bland 30-plussare. Ingvar är heller inget dussinnamn. Jag bär det med stolthet, tillsammans med en tidigare statsminister, Ikea-grundaren och en dragspelare vid namn Jacobsson.