IIIIII KLOCKAN ÄR TIO I ÅTTA! VAKNA DÅ FÖR FAN! NI FÖRSTÖR MITT LIIIIIIIV NÄR NI HÅLLER PÅ OCH FÖRSOVER ER!!!!
Med detta muntra utrop väcker vår elvaåring oss på torsdagsmorgonen. Dimman ligger tät utanför. Mellanbarnet ska ha gympa och springer skrikande runt i huset och letar efter skor, handduk, shorts och min man väljer att i denna stund hålla en ganska lång utläggning om varför det är mitt och bara mitt fel att HAN inte har vaknat den här morgonen.
I början av veckan upptäckte vi ett hemskt sår som visade sig vara en böld på vår äldsta katt. Han har nu dränage i såret och tratt och kräver tillsyn 24 timmar om dygnet samt en hel del vård. Mediciner ska ges och dränaget rengöras. Men det värsta är att han är en utekatt som måste vara inomhus. Dagarna i ända raglar han (på grund av tratten) runt i huset och skriker. Står vid fönster och dörrar och ger ifrån sig de mest ångestframkallade tjut. Det låter som en skräckfilm. Som en mardröm.
I natt väckte han mig klockan 01. Sedan klockan 03. Sedan klockan 05. Klockan 06 stängde jag slutligen in honom i badrummet och när vi öppnar dörren är det en trattlös, glad kattpojke vi hittar där.
Men skit i det nu. Skolan har en stenhård tidspolicy med överseende för noll och ingenting. Barnen måste iväg. Min man kör bort dem på tomma magar, vi hinner inte äta frukost, vi glömmer packa ner frukt. Mellanbarnet ska ha gympa, men kommer att få ha det på tom mage.
På barnens skola beviljas ingen annan ledighet än för begravningar. Varje senkommen minut bokförs noggrant och föräldrar meddelas om så barnen kommit två minuter för sent in från rasten. Lärare och rektorns bistra ord om skärpa regler kring frånvaro ringer i mina öron. Barnen har också panik. Det är en skam att komma för sent till skolan. En skam så stor att vi alltså skickar våra barn dit utan så mycket som en brödbit i magen hellre än att riskera de där noggrant noterade försentkomna minuterna.
När storbarnen kommit iväg och maken återvänt hem igen för att plocka upp lillpojken upptäcker jag en stor fästing på den lille. Det finns ingenting som vår son är så rädd för som att plocka bort fästingar och stickor. Vi har inte tid för den timme av övertalning, gråt och ångest som brukar föregå varje fästingbortplockning, utan blir tvungna att hålla honom i ett skruvstäd och plocka bort fästingen mot hans vilja och med alla våra krafter. Han gråter, jag gråter. Men jag hinner sitta med honom i knäet en stund efteråt iallafall och prata om saken och om allt roligt vi ska göra efter förskolan idag.
Sedan gråter jag hela förmiddagen och dessutom ringer tandläkaren och meddelar att jag har missat en tid på förmiddagen och att det olyckligtvis kommer att kosta mig. Jag rengör kattens dränage och längtar innerligt till nästa vecka då jag äntligen får öppna dörren och släppa ut den jäveln.
jenny_thomasson@hotmail.com