Jag minns min moders vintertjat som vore det i går. Så fort snön föll så började det.
”Ska ni int gå ut och lek i snön då? All andre barn är ut o lekar. Byggar snögrottar o åka skridskor. Varför går ni int ner ti bryen och åka lite? Naj naj ni sittar bar här inne ni, dag efta dag!”
Att ingen hade lärt oss att åka skridskor (eftersom ”ingen” själv kunde åka) var en struntsak. Vintern var skuldens årstid. Skulden över att inte vilja vara ute. I skolan fick man dock snällt gå ut, varenda rast. Åka pulka bland alla obehandlade diagnoskillar som var helt jäkla galna. Livrädd var man, rast efter rast.
”Pff, tänk på mi da, som fick GÅ hel vägen från Ålarvekorset å hem när skolbussn int kund kör ner när de va oploget! Metarhöge drivar! De fick man puls i de!”. Mors röst ekar ännu i mitt inre.
Många andra familjer åkte till de större backarna, typ Sandarve kulle, på helgerna. Aldrig vi. Troligtvis ville vi väl aldrig, men känner jag min mor rätt så var det nog inte hennes favoritsysselsättning en ledig helg heller. Ibland tjatade mostrarna med en. Särskilt när de själva hade småbarn. När man kom fram till backen slog sig mostrarna glatt ner en bit från backen, gjorde upp eld och svepte lammskinn runt fötterna. Sedan satt de där och skränade och skrattade vid elden, medan man sprang upp och ner för backen med småkusinerna. Livrädd vid varje åk. Så mycket kan ju hända i en pulkabacke! Man kan krocka! Åka in i ett träd! Eller bara tippa med pulkan. Nej. Jag var sannerligen inget bra vinterbarn. Rädd och feg. Lat och dessutom ganska tjock, vilket gjorde intresset för att vandra upp för backarna ännu mindre.
Det har blivit något bättre med åren. Jag tycker numera om att åka pulka och ibland vågar jag åka från den värsta sidan på vår backe. Jag uppskattar stämningen bland alla föräldrar som kämpar tillsammans med en i pulkabacken. Att dra upp en 20 kilo tung tvååring för backen på en redan tung snowracer sida vid sida med en lika utmattad grannmorsa är fint. Och barnens glädje är ju härlig. Lyckligtvis älskar mina barn att vara i backen. De är inte ett dugg rädda. En liten seger för det rädda och oroliga barnet inom mig. Och för mostrarna.
Att försöka övertala ungarna att gå ut i trädgården och ”leka i snön” är dock inte lika enkelt. De är ju inte dumma i huvudet. Åtta minus och fluffig, kornig snö, vad är det att leka i? Inte ett skit kan man göra med en sådan snö. Kallt är det och dessutom lämnar jag så gärna över lekansvaret för lillpojken på storasystrarna så fort vi kommer utanför dörren. ”Ni är barn, ni ska leka”, säger jag och hör historiens vingslag eka.
Vinterskulden är säkrad ytterligare en generation framåt. Bjällerklang!