Efter en lång vinter full av sjukdomar ska så jag och min man få ha vår första, friska, ensamkväll tillsammans.
Vi har haft några nödvändiga barnvaktsdygn under vintern, då vi legat i feber, eller i magsjuka eller i bihåleinflammation tillsammans. Men nu ska barnen till mormor och vi ska Ha Det Romantiskt. Äntligen.
Redan när jag vaknar känner jag det tydligt: idag kommer någon att dö. Sedan ligger jag blickstilla med armarna om tvååringen som slunkit ner emellan oss i sängen någon gång under natten och föreställer mig olika skräckscenarion som skulle kunna ske just idag. Kanske mormor kör i diket eller krockar. Det är en bit mellan Visby och Rone och hon börjar bli en aning (men bara en aning) gammal. Tänk om något rattfyllo är ute och härjar på vägarna just idag när de dyrbaraste jag har ska färdas så långt över halva ön. Eller är det den där konstiga värken jag känt i vänster ansiktshalva (?) de senaste dagarna som kommer att bryta ut i någon form av hjärnblödning just idag? Kanske är den här stunden i sängen med armarna runt den lilla pojken den allra sista stunden?
Nej, jag får boka av. Man ska ju lita på sin magkänsla. ALLA jag känner som haft en dålig magkänsla har haft rätt.
Till slut går vi ur sängen. Dagen börjar. Den blivande sjuåringen får i uppgift att fixa frukost medan jag plåstrar om nioåringens skavsår på hälarna. Lillungen plockar fram kläder han ska ha den dagen. Han är glad, sprallig och pratar oavbrutet om mommos bil, mommos hus, mommos katt, Kents traktor och kompisarna han ska få leka med ute hos mormor. Jag börjar packa och förlorar mig kring antalet strumpor som tre barn behöver ha med sig för tre dagar.
Mormor kommer och barnen åker. Jag står och vinkar länge efter dem. Min älskade små. Jag försöker tänka glada tankar om hur mysigt vi ska ha det på kvällen, jag och han som jag är gift med. Men sedan öppnar jag datorn och börjar skriva på det där brevet som jag tror finns i många föräldrars datorer. Det med rubriken OM JAG DÖR där all information som behövs om jag skulle dö hastigt, finns.
Det är extremerna som gör det. När man är fruktansvärt olycklig kommer tankarna på döden, men precis samma sak händer när man är oerhört lycklig. När man haft ett helt gäng härliga påsklovsdagar med de tre barnen och man liksom är så nära varandra att man har svårt att skilja ut sig själv. När äktenskapet är bra, solen skiner och vänner och familj står som i en skyddande mur ikring en och man saknar INGENTING. DÅ kommer det. Oron över att någonting ska hända. Så här bra kan man inte ha det alltför länge. Döden fyller en viktig funktion i våra liv, tror jag och vi borde verkligen inte vara rädda för att prata om den.