Ja så är det då julafton och det är ju egentligen meningen att jag nu ska skriva något sentimentalt och vackert om världsfred och om hur lyckligt allting är och sådär. Det skulle jag ju förstås kunna göra, om det inte vore för att det kan kännas så förljuget vissa stunder.
Som i kväll, torsdag. Barnen är ännu vakna och härjar omkring mig. Lillpojken sover gott efter en vecka med nya feberrekord. Den andra ungen verkar ha utvecklat någon form av astma och det kommer att bli en lång väntan till januari, då vi fått tid för kontroll. Tre större sammankomster ska hållas i vårt hus inom loppet av en vecka, vilket håller mig vaken på nätterna med degar av olika slag. Passade på att börja planera barnens kommande födelsedagskalas i mars och april i nättras när jag stod med nattens andra deg, men då sa maken faktiskt ifrån. Det var att gå för långt tyckte han. Oklart om han menade födelsedagsplanerna eller antalet degar.
Maken ja. Nu när barnen har jullov, och är vakna till halva elva på kvällarna, så hinner vi mest gå igenom morgondagens planer lite snabbt innan vi antingen somnar eller måste börja med nattstöket. Hoppas verkligen att vi får tid att prata nästa år. Jag minns att han kan vara väldigt trevlig.
Lyssnar mycket på Elvis låt, (There will be) Peace in the valley (for me), som handlar om att det blir frid i graven sen. Den sätter ord på så mycket.
Jag nojjar över julklapparna också. De är så stora nu, barnen, och önskar sig rätt dyra saker. Då blir det ju inte så många paket. Har jagat hela december efter billiga grejer att fylla ut med så att det ska se mycket ut. Men allting har varit dyrt. Så jag har varit rätt arg på kapitalistsamhället i jul också. Men samtidigt glad förstås, att jag själv har möjligheten att vara med och upprätthålla det. Att leva i ett kapitalistiskt samhälle, men inte ha möjlighet att vara med i karusellen, det måste vara något av det jobbigaste man kan behöva utstå. Särskilt när man har barn. Barn kan ju vara rätt giriga nu för tiden.
Ni kanske undrar nu om ni någonsin har läst en såhär sur julkrönika någonsin tidigare? Jag har ju pms! Hela julen. Får mens den första januari. Ja, nu skriver jag om mens fast det är julafton också. Men hela julen handlar ju om ett mirakel förlöst ur en vagina så det är faktiskt helt rimligt att det nämns.
Tre saker som gör mig glad att tänka på:
1. Släkt, vänner och barn. Att vara tillsammans.Det bästa av allt och värt allt slit med degar.
2. ”Fairytale of New york.” För alltid den bästa julsången.
3. Julaftonsnatt när alla sover utom jag och min man. Och vi sitter och pratar om att vi klarade det i år igen.
Ja. Det blir en fin jul det här, om än en smula hormonell. God jul på er.