I vår har jag skrivit krönikor för er i nio år. Vilket glin jag var i början alltså. Vissa av de tidiga krönikorna är rent pinsamma att läsa, medan andra ännu känns relevanta. Mycket som jag tyckte då, tycker jag än, om än i lite utvecklade former.
Något som dock ändrats väldigt mycket är min relation med Gud. Jag ägnade rätt många av mina tidiga krönikor åt att bespotta Svenska kyrkan och Gud med för den delen. Jag var så väldigt arg på det där tramset, särskilt då Svenska kyrkan som så skenheligt utger sig för att vara Guds ställe, så länge och så hårt diskriminerat homo-, bi- och transsexuella.
Jag gick ur Svenska kyrkan vid tjugo års ålder, ivrigt svärande och sa att jag skulle gå tillbaka den dagen homosexuella vigdes på samma villkor som heterosexuella.
I dag vigs homo- och heterosexuella på samma villkor inom svenska kyrkan. Prästerna har dock rätt att välja huruvida de vill viga homosexuella eller inte men jag tänker att de där gamla stofilerna inom Svenska kyrkan bara ska dö ut och sedan kommer det där att ändras.
För mig kom insikten när jag, som vanligt, låg och föreställde mig mina barns död. Ja, det låter vidrigt, men ärligt, det är ju det vi föräldrar gör hela tiden. Bara de äter ett äpple så går man ju där och tänker på att det där äpplet skulle kunna fastna i den lilla halsen och orsaka barnets död. All liten oro man har grundar sig ju i skräcken att mista dem. Och när jag låg där och tänkte på hur man kan överleva en sådan sak som att mista sitt barn, så slog mig insikten så hårt. Den om att jag kommer att behöva Gud om det värsta händer. Jag kommer behöva Gud och änglarna och tron på ett himlarike. Ett paradis. Det är lätt att prata hårdnackat om att när man är död så grävs man ner och blir till jord och sedan är det inget mer med det, så länge alla man älskar ännu vandrar på jorden. Men när det väl händer något så funkar det ju inte så. När det väl händer behöver man något som bär en när man inte kan gå själv.
Och när jag själv dör. Då vill jag ha en mjuk präst som pratar om himlen och Jesus och så vill jag ha psalmsång. Psalm 114.
Vore schyst om de kunde sluta bråka så hemskt bara, med varann, prästerna. Deras eviga bråkande känns inte direkt förtroendegivande och inbjudande, men förhoppningsvis finns det väl någon att luta sig mot den dagen man behöver en.
Ja, så nu har jag tagit hem lappen för ansökan om inträde i Svenska kyrkan. Och typ kommit ut som kristen låter det som. Åtminstone kristen vid behov. Hyckleri kan man kalla det för. Eller för ett enormt erkännande.