I veckan lyssnade jag på en podcast där programledaren Kristian Luuk intervjuar personer som arbetar med tv. I just det här avsnittet intervjuade han en av media-Sveriges största profiler, Fredrik Wikingsson, ena halvan av programledarduon Filip och Fredrik.
I intervjun förekom mycket så kallad ”namedroping” och låt mig i rättvisans namn meddela att där förekom två kvinnliga namn, nämligen SVT:s förra chef samt en annan kvinnlig projektledare som fanns i Fredriks eget produktionsbolag. Men i övrigt var där bara män. Män som Fredrik jobbat med, män som Fredrik ville jobba med, män som Fredrik beundrade. Och det fick mig att fundera länge sedan. Varför är inte män intresserade av kvinnor?
Jag frågar mig ofta hur det kan komma sig att nästan alla mina tjejkompisar har sett serier som ”True detective”, ”Breaking bad”, ”Dexter” och ”Sons of anarachy” medan mycket få av mina manliga vänner sett ”New girl”, ”Girls”, ”Orange is the new black” eller gamla hederliga ”Sex and the city”. Jag frågar mig hur många av historiens största filmer som haft en kvinnlig huvudroll, eller varit skriven av en kvinna? Frågar mig hur det kan komma sig att alla kulturella verk/artister som blivit STÖRST handlar om och/eller är skrivna/spelade av män. Och jag tänker att det är för att kvinnor tar del av kultur riktad till och skapad av män i enormt mycket större utsträckning än vad män tar del av kultur skapad av och med målgruppen kvinnor.
Jag återkommer hela tiden till det jag skrivit så många gånger förr: att många män verkar tro att vi är väsensskilda. Alltså, att vi kvinnor är så otroligt olika dem, att vi aldrig kan förstå varandra och att de alltså inte ens behöver bry sig om att ens försöka förstå oss. Ett mycket djupt förakt finns förstås också med i det hela och tron att man är överlägsen. Vilket givetvis kan ändras på om män bara orkade anstränga sig någon gång ibland. Läs en bok skriven av en kvinna. Se en tv-serie där kvinnor finns representerade på ett rimligt vis. Lyssna på musik skriven av och framförd av kvinnor. Titta på idrott där flickor och kvinnor tävlar. Och se för guds skull både ”Girls” och ”Sex and the city”. Du kommer att få känna på hur det känns att få sin historia och samtid berättat av någon av motsatt kön. Och du får se hur män framställs när kvinnor sitter vid rodret. Hur ni ser ut från vår synvinkel. Du kommer att gilla det.
Och på tal om podcast. Att inte radio Gotland förvandlar sina program till smidiga podcasts som alla andra radiostationer är oerhört bakåtsträvande. Häng med i er samtid, Radio Gotland. Det är 2016 nu.