Hade tänkt skriva lite om ”det offentliga rummet” med tanke på det här med lyktorna. Men så läste jag om hot och polisanmälningar och lusten rann av mig.
Det är lite med näthat som det här med rasism och våldtäktsmän, alla vet att det existerar men ingen vet vilka som står bakom det. ”Jag är inte rasist, men jag tycker att vi ska tänka på svenskarna först”, säger de som är rasister men inte fattar det.
Han som sätter på sin fru varje fredag trots att han är vagt medveten om att hon gör det ”för husfridens skull”. Paradoxen när han i nästa sekund delar artiklar mot våldtäkt. ”Hon är en jävla idiot och borde inte få höras” skriver de, men tänker inte på att det är näthat de sprider.
När de delar mina texter och har ändlösa diskussioner om min värdelöshet där under. I nästa sekund ser man dem ta ställning mot mobbning och näthat i någon annan artikel och undrar lite..
Senast i våras utsattes jag för ett sånt där drev, av näthatare som nog inte fattar att de är näthatare. Och det var inga ”ungdomar”, som gamlingarna brukar gilla att skylla på, som stod för kanonerna den gången. Det är det nästan aldrig, för mina hatare är nästan alltid samma: manliga entreprenörer och företagare på Gotland.
Det är männen med storhetsvansinne som inte kan ta kritik. Och som framför allt inte kan ge kritik.
Troligtvis får de väldigt sällan kritik. Vita, heterosexuella män i medelåldern får väldigt sällan det. Och när de väl får det så blir de helt galna, bokstavligt talat.
Av någon anledning verkar de alla ha svårt att uttrycka sig i skrift. Detta uppenbaras då de istället för konstruktiv kritik, tävlar om vem som kan använda de fulaste orden och de vidrigaste formuleringarna.
Gillar varandra vidrigheter bortom rimliga gränser. Jag tänker att de innerst inne är väldigt, väldigt små själar. Rädda och osäkra.
Näthat suger alltid och därför vill jag backa stadsarkitekten. Man har alltid rätt att uttala sig och rätt att göra sitt jobb utan att bli utsatt för hat och hot.
Dock finns det en diskussion kring det offentliga rummet som intresserar mig. Jag kan bli helt tokig på att vi blev tvungna att få godkänt från regionen när vi målade om vårt hus. Och när samma region, två dagar efter att den målats, tar bort en jättefin grafittimålning från tunneln nära vårt hus.
Samtidigt som stan tapetseras med sexistisk och rent skadlig reklam året om.
Är det någon diskussion som bör hållas kring vad det offentliga rummet bör eller inte bör innehålla så är det den om reklamen.
Ett gäng lyktor är en skitsak i jämförelse.
Mejl: jenny_thomasson@hotmail.com