Jag var sex år när Estland blev självständigt år 1991 efter att ha tillhört Sovjet sedan andra världskriget. Jag minns inte hur medierna rapporterade kring det, men jag förstod väldigt väl att det inte var några vackra bilder som kablades ut från landet. För mig är den tiden och Estland som land, förknippat med papperskassar och kartonger. Det var nämligen av dessa som vårt köksgolv började fyllas.
Morsan och farsan anslöt till den grupp av gotlänningar som började samla in saker. Det skänktes av sådant man hade hemma och det köptes nytt. Jag och brorsan fick bidra med några leksaker och när vårt och många andras köksgolv fyllts med kartonger och kassar så stuvades allting in i en buss och gänget gav sig iväg till Estland.
Jag och min lillebror hade barnvakter. Vi hade aldrig varit ifrån våra föräldrar så länge förut och jag minns att vi saknade dem ganska mycket under första vändan. När de kom hem fick jag porslinsdockor med estländsk folkdräkt. Mamma hade bestämt att jag samlade på porslinsdockor med folkdräkt så jag fick samma sak varje gång. Och givetvis snappade vi upp lite av de berättelser de hade med sig hem. Om de mörka, skitiga barnhemmen och de föräldralösa barnen utan någonting.
Sedan, under några somrar, kom människor som mamma och pappa lärt känna under resan och hälsade på oss. En mager ensamstående mamma och hennes tre tonårsbarn. En barnfamilj med barn i vår ålder. Vi lånade min morbrors cheva och körde runt hela ön med våra gäster. Jag blev grym på engelska.
En sommar åkte vi till Estland hela familjen, nu som gäster till en läkare som mina föräldrar lärt känna under sina resor dit. En semesterresa var det, men jag minns hur nedgånget landet var, hur annorlunda allt var där och hur människorna liksom var gladledsna.
Som barnbarn till ett finskt krigsbarn har jag även fått lära mig att inte ta något för givet. Min mor har lärt mig att att känna tacksamhet över sådant som sophämtningen och att det rinner vatten ur våra kranar. Hon har lärt mig att inte blunda för något. Att hålla ögonen öppna och inte väja för hur folk har det på andra platser. Och hon har lärt mig att i jämförelse med allt det som vi kan se när vi blickar ut från vår privilegierade plats i ett av världens rikaste och mest välmående länder, så har vi det väldigt bra och det är något att glädjas och känna tacksamhet över. Inte pissa på.
Mina föräldrar lärde mig även, genom handling, att man hjälper till. Man hjälper såna som är i nöd. Som ingenting har och som lämnat allt. De pratade aldrig illa om varken invandrare eller homosexuella och de öppnade vår dörr mot världen.
Och därför kommer jag att rösta för fortsatt demokrati och välfärd imorgon. Därför satte vi Prideflaggan på vår husfasad i veckan och därför vilar jag även tryggt i att våra barn i framtiden inte heller kommer att bidra till det växande hatet mot allt som är främmande. Rösta klokt!
jenny_thomasson@hotmail.com