Man går sällan oberörd ifrån ett möte med ett barn till en alkoholist. Alkoholisternas barn är ofta de mest närvarande, skarpaste människorna, sällan avslappnade. Vissa har problem med de sociala koderna, gränserna, medan andra är sociala proffs. Hur som helst utmärker de sig nästan alltid. Nästan alltid är de transparenta och förut tänkte jag att det där med transparensen var en trasighet, det att de inte hade några skal för att skydda sig. Men ju äldre jag blir desto mer inser jag att det inte alls handlar om trasighet utan snarare tvärtom.
I våras skrev min vän Johanna en lång text om sin uppväxt med en alkoholiserad förälder som hon lade ut på Facebook där texten spridde sig enormt. Radio Gotland plockade upp det, vilket resulterade i en väldigt fin intervju med min vän. Johanna har vacklat genom åren, precis som alla med hennes bakgrund skulle ha gjort. Att hon nu äntligen vågar berätta om sin uppväxt, att hon slutat skämmas och slutat göra sin förälders sjukdom till sin. Att hon dessutom delar med sig av sin historia och visar så många andra barn och vuxna i samma situation att de inte är ensamma, det är så fantastiskt modigt. Och det handlar ju om att laga, snarare om någonting trasigt.
Alldeles snart släpper Alex Schulman en bok som handlar om hans mammas alkoholism. Jag vet att ni har många åsikter om författaren i fråga, men det går inte att undkomma det faktum att Alex Schulman, likt ingen annan, för det trasiga barnens talan och har gjort så mycket länge nu. Ingen annan är lika öppen med sina sår, sin trasighet, sina fula och problematiska sidor och sina svagheter som Alex Schulman. För detta kommer han att ha min eviga beundran och tacksamhet. I boken ”Skynda att älska” gav han röst åt alla oss som förlorat en förälder, eller, åt alla oss som någon gång upplevt sorg. Nu ger han, precis som Johanna, röst åt alkoholisternas barn i en bok som kommer att läsas av otroligt många.
Evelina Olsson, som samlar in julklappar till de hemlösa på Birkagården, säger ”Jag vill inte att folk ska tänka att där sitter ett fyllo”, jag vill att de ska tänka ”där sitter en medmänniska”. Jag vet ingenting om Evelinas uppväxt, men jag får känslan av att det inte alltid varit lätt och jag fylls av beundran över Evelinas kraft att vända det som varit/är svårt till någonting stärkande och dessutom förmedla förståelse och medmänsklighet.
Alkoholisternas barn, som är så otroligt mycket mer än bara alkoholisters barn och vars föräldrar är så otroligt mycket mer än bara alkoholister, har något viktigt att säga oss. Viktiga grejer att lära oss. Och vi ska lyssna till dem.