Vi hade en tv-apparat det hade vi, på Näsudden på nittiotalet när jag växte upp. Många av våra kompisar hade även video, VHS, men det hade inte vi. Ibland åkte vi upp till Havdhem och lånade en hel videospelare samt några filmer. Hyrde i ett dygn. Detta kunde ske till exempel på skollov eller vid lyxiga tillfällen som till exempel en födelsedag. Annars hade vi ju tv:n. Bolibompa mellan 18.15-18.30 typ. Resten av vår barndom ägnades åt lek, väntan, lek, tråk, lek, väntan i en evighetsloop.
Jag köpte min första mobiltelefon vid sexton års ålder, min första dator vid nitton. Internet började jag använda så smått som femtonåring.
Om man har haft en hyfsat normal uppväxt med bra föräldrar så kommer mycket av ens eget föräldraskap ganska automatiskt när man väl själv får barn. Man gör ofta som man har blivit lärd, så som ens föräldrar gjorde. Därför tycker jag att det här med teknik blir så himla krångligt eftersom jag faktiskt inte kan se tillbaka på hur mina egna föräldrar gjorde och utgå ifrån det. Det finns liksom ingen äldre generation jag kan fråga om råd när det gäller barn och tekniska prylar i den mängd som tekniska prylar numera finns i alla hem. Mitt yngsta barn tillhör den första generationen barn som hade tillgång till tekniska prylar från att de var nyfödda. Den första generationen som växte upp med skärmtelefonbrukande föräldrar, fick egen ”platta” när de var två år och spelade pedagogiskt utformade spel från samma ålder. Och det finns ingen som ännu vet om det är bra eller dåligt. Det finns ingen att fråga, för ingen vet.
Forskarna säger så olika. Vissa hävdar att skärmtid förstör barnen. Vissa hävdar att skärmtid berikar barnens liv. Vad gäller de små barnen tycker jag ändå att det är rätt lätt. Där säger liksom magkänslan att skärmtiden bör vara så begränsad som möjligt. Men det blir svårare ju äldre de blir.
För det finns ju så mycket kreativt de faktiskt kan ägna sig åt via spelen och apparna. De gör egna filmer, musikvideos, de uttrycker sig, de samarbetar, bygger egna världar, utforskar nya världar. Det finns så mycket positiva grejer. Men de blir även stillasittande. Hutlöst arga när saker ”laddar ur” eller då de inte förstår sig på det de pysslar med. Harmonin i familjen är definitivt bättre då både vi och barnen begränsar skärmtiden. Så är det ju. Men man vill ju inte att de hamnar efter. I framtiden kommer tekniska kunskaper att värderas högt. Och det finns många, många tv/datorspelsnördiga ungar utan några särskilda skärmtider som blivit bra och funktionella vuxna ändå, min egen man till exempel.
Så jag undrar: hur tänker ni? Hur gör ni? Ni kan väl maila?