Jag drar ut den ena boken efter den andra ur bokhyllan i vardagsrummet, bläddrar lite, läser en och annan rad, ställer dem sedan tillbaka.
Det är en typ av komtemplation, det där, att hålla böcker i handen en stund, med all den klokskap de rymmer.
Jag drar ut ”Brott och straff”, drar ut ”Pesten”, ”Processen” och ”Bröderna Karamasov” (som ni förstår vill jag här framstå som beläst).
Eller är det möjligen en typ av rastlöshet och oförmåga att komma till ro, att inte faktiskt sätta mig för att läsa istället för att bara ge respektive titel några sekunder.
Det är som att klicka sig runt på Spotify, fast i bokhyllan.
Men så stannar jag plötsligt upp, bortkopplad från flimret av spretande tankar. ”Gud som haver barnen kär har du någon ull” är en bok jag inte ens visste att jag hade, Mark Levengood och Unni Lindell som samlat kloka, roliga och tankeväckande barncitat mellan ljusblå pärmar.
Nog för att jag träffat visa personer i min dag, men sällan finns det så mycken klarsyn, direkthet och klokskap som i det som sägs av ett barn.
Nioåriga Anniken fångar essensen av att vara människa i de här meningarna:
”Verkligheten är så mycket tråkigare än overkligheten. Den är så tråkig att man måste hoppa rakt in i fantasin för att orka leva”.
Hur kan hon som är så ung vara så klarsynt kring vuxenvärlden, tänker jag, där med boken i knät och nu när jag skriver. För precis så är det.
Jag får äta godis varje dag, vara uppe hur länge jag vill, kan ta bilen om det regnar och jag vill slippa bli cykelblöt.
Allt det där har hon uppenbart sett igenom och fångat vad det är att vara vuxen. Det är för jävla tråkigt ibland.
Det är bara att gå till mig själv, hur många gånger har inte fantasin räddat mig. Hur många möten har jag inte suttit i då träsmaken ätit sig in, då ämnet för dagen varit rent av sövande och jag kvävt gäspningar och fantiserat om sju.
Fast inte bara det, så klart, även om du från och med nu tror att det är vad jag alltid tänker på.
Så är det inte. Jag tänker på åtta också och nio. Jag tänker på folk som snubblar, som cyklar omkull, tänker: vad händer om jag säger exakt vad jag tänker, alltid. Låtsas att jag lever i ett träd, att allt blir glass som jag snuddar, precis som det gåtfulla folket gör.
Den som har tillgång till sin fantasi och sin barnslighet behöver egentligen inte läsa varken Dostojevskij, Camus eller Kafka för med barnet inom sig är ens hela värld inget annat än en färgsprakande bilderbok full av levande livet.