Ögonen var bruna och ett vinddrag längs Kurfürstendamm fick hennes svarta hår att flyga fram över ansiktet. Som en bild i en film, en händelse i ögonvrån.
Kaiser Wilhelm Gedänkskirche dånade för ännu en timme och våra blickar möttes en försvinnande sekund, ännu en av dessa miljoner blickar jag hakat i för just en försvinnande sekund.
Det var ingenting mer med det än att vi var på samma plats vid samma tidpunkt, kort därpå hade mötet aldrig hänt.
Kyrkan bombades under kriget och har sedan dess stått som symbol för dess fasa, mitt bland neonreklam och moderna höghus, två världar som krockar, armodet med rikedom, det förgångna med nu och sedan.
Om jag varit den jag är nu fast då och där, hur hade mitt liv varit i en raserad stad?
Jag loggar in på Facebook och ser uppdateringar från min vänkrets, människor jag stött ihop med längs vägen för att de lever i samma tid som jag, som vykort är de från det nätverk jag är del av. Ingen människa är en ö, alla är vi formade av vårt sammanhang.
För vissa ändras livet i en sekundsnabb blick, ett kort möte och jorden får en knuff; ett blodkärl som brister och allt är förbi, ett tvärt kast, så nyckfullt är livet, så tunn är huden runt vår lycka.
Allt vi vet är vad vi har, inget om vad vi går miste om.
Hon vars svarta hår flög i vinden gick vidare över gatan när det blev grönt, mot Europacenter till, gick i sitt sammanhang med sina minnen erfarenheter drömmar och bakslag.
Det började regna lätt, min blå jacka blev mörk på axlarna, det rann om håret och jag gick in på en vietnamesisk restaurang på Rankestrasse och åt en het nudelsallad.
Runt om lyste Berlins fönster, som aldrig skickade brev, hela hon, alla andra jag mötte, var en för mig olästa berättelser, för en bråkdels sekund kikade jag in i nyckelhål mot ett hela universum.
Om vi stannat i det rum våra blickar skapade, tidlöst och heligt, vad hade då hänt? Om vi låtit våra energier mötas. Om vi mötts i en annan tid, om vi tillsammans sökte skydd för bomberna som föll runt Kejsar Wilhelms kyrka. Om vi inte mötts alls, om hon varit född på våren och jag varit född för sent, om vi levt på var sin sida muren.
Allting är gungfly, ingenting är givet, men det som ändå är säkert är att när sändare och mottagare är kallibrerade finns inget som kan stå emot. Ingenting. Det är då både inre och yttre murar faller.
* Del två av tre i en löst sammanhållet Berlin-trilogi. Del ett förra veckan.