Jag känner inte artisten Magnus Uggla. Det finns de som gör, men jag gör det inte. Jag har intervjuat honom en gång och då var han rätt trevlig. De allra flesta människor är faktiskt det. Trevliga, tillmötesgående och alldeles vanliga.
Jag köpte hans tredje skiva, ”Vad ska man ta livet av sig för...”-LP:n när den kom 1977 och jag tycket fortfarande att den håller lika hög klass som då.
”Varning på stan”, ”Vår tid 1977”, ”Jag skiter” och ”Dörrslusk”, odödligt svensk rockmusik. Men jag känner honom, som sagt, inte.
I veckan fick Uggla på Grammis-galan ta emot musikbranschens Hederspris, efter drygt fyrtio år bland ord och toner.
Jag läser att han vid galan på Konserthuset i Stockholm hyllades med stående ovationer av kollegor och annat branschfolk i salongen.
I sitt tacktal sa han det där som jag tror att så många känner igen sig i oavsett sammanhang. Att man liksom inte passar in, att man är där på nåder. att någon när som helst kan koma in och avslöja en som bluff.
”Jag är säker på att ganska många av mina fans känner ’det var fan på tiden’, sade han.
Och fortsatte med det där alldeles allmängiltigt mänskliga:
– ...men ärligt talat känner jag inte så själv...jag känner mig fortfarande som en underdog i den här branschen.
Jag har trettiofem år bakom mig i min bransch, jag vet vad jag kan och är bra på, men kan ändå i många sammanhang känna mig som en fumlande nybörjare.
Jag undrar när det där ska försvinna? Förmodligen aldrig. Det är sådan jag, och många med mig, är. Självförtroendet som en överrock av år och erfarenhet, men längst där inne finns den där lille grabben från förr kvar.
Han som letade sitt sammanhang, sökte sin väg och drömde om att bli som de äldre och tuffare killarna på gatan.
Men om det försvinner? Om jag plötsligt inför mig själv vågar ta plats utan att tvinga mig till det, vem blir jag då? Jag är inte säker på att jag vill veta.
Vad jag vet är däremot att många bär på samma känsla, det har jag märkt under flera av de öppenhjärtiga intervjuer jag genomfört.
Som om hela vårt sammanhang är byggt kring ett rangligt skelett av osäkerhet.
Uppföljaren är också bra, ”Vittring”. Den kom året därpå. När flytet är i luften, då är lyckan varje dag, om man är positiv som fan så går allting bra, lyder texten i titellåten.
Jag tänker att det är våra tillkortakommanden, defekter, besvikelser och drömmar, uppfyllda såväl som släckta, som gör oss till människor.
Men om vi är positiva som fan, då ordnar det sig i någon mån.