Den där hotelleftermiddagen i Tasjkent, det var före allting, före järnridåns fall, före värmen efter kalla kriget. Uzbekistan var ännu Sovjetunionen, detta obegripligt stora och hemlighetsfulla land.
Jag mindes det från barndomen, hur hockeyspelare utan någon form av ansiktsuttryck dök upp från ingenstans i sina röda dräkter med CCCP på bringan, gjorde mål på mål på förtvivlade målvakter från väst, lyfte sin buckla i guld och försvann sedan, till synes spårlöst. Vart tog de egentligen vägen?
Hoppet var det sista som lämnade, för varje ny match i det träpanelklädda tv-rummet kanske Tre Kronor skulle kunna besegra dem.
När det så småningom till slut hände var det också någonting som brast och gick sönder, en gåta var löst, en era var över och ingenting blev någonsin detsamma.
Vilken var uppgiften nu? Vad fanns nu att fantisera om?
Väggarna i den lilla baren i Tasjkent var i röd sammet med sirliga mönster i guld, en tesamovar stod på bardisken, jag minns det enda hit. Det var maj, det var vaninnigt hett.
Från hotellrummet syntes en anonym parkeringsplats, i baren snurrade en luftkonditioneringsfläkt långsamt i taket.
Vi hade kommit flygande från Samarkand, jag och min kompis som givit oss av för några veckors rundresa i det så hemlighetsfulla landet.
Och nu hade vi checkat in på hotellet, beställt var sin öl i baren som omväxling till all vodka och då hördes en tassande ”You’re a big girl now” med Bob Dylan i högtalarsystemet.
Den akustiska gitarrfiguren, den fina melodin, sången: Time is a jetplane, it moves too fast.
Musik har en förmåga att förflytta oss i tiden och var gång jag hör den låten, senast härom dagen i bilen, jag har lyssnat till ”Blood on the tracks” under bilresorna rätt länge nu – är jag tillbaka på det där hotellet.
Det var före allting, före glasnost, före järnridåns fall, före Christers död. Han hette så, min resekamrat och gode vän. Han gick bort i cancer bara några år senare. Han var en spjuver och vi skrattade mycket ihop. Vad vi gjorde i just Tasjkent minns jag inte, jag minns bara baren den där eftermiddagen.
I dag tilldelas Bob Dylan Nobelpriset i litteratur, jag har egentligen ingen åsikt men mest tycker jag det är kul. Han har ändå följt med mig genom livet eller om det är jag som följt honom.
Jag har hört människor, som tidigare alltid gjort sig lustiga över att för dem okända författare ärats, som den här gången sagt att ”nu kan vem som helst få priset!”.
Som att ingenting någonsin duger.
Andra har förfasats över att han (sannolikt) inte kommer till Stockholm i dag, jag gissar att dessa var lika upprörda och indignerade när dramatikern Elfrida Jelinek inte närvarade när hon tilldelades priset 2004.