Inget är unikt, allt är en följd av något annat. Ett enda kan jag vara säker på, hur bra tankar jag än tycker att jag tänker är de redan tänkta av någon annan.
Jag skriver det inte för att verka uppgiven och tyngd, istället för att jag ibland glömmer hur mycket jag lånar av min omgivning.
Hur mina åsikter och funderingar skavs och vässas mot andras, för att i slutänden formas till mina egna, om än alltså sannolikt inte unika.
Under en period av mina tidningsår intervjuade jag ganska många lokala musiker och rockband. Det var en härlig tid, sprudlande ungdomar som brann för sina riff och refränger, sunkiga replokaler som luktade fotsvett och öl.
Gemensamt för alla band var, när de i ord skulle beskriva vilken typ av musik de spelar, att det just de gör är alldeles eget.
”Asså, det går inte att jämföra med något annat”…och så lät det ändå precis som det mesta låter.
Nej och nej igen, det är inte meningen att vara negativ. Så klart att dessa band trodde på sin själva, vad annat skulle de göra. Bara det att det inte finns så mycket som är alldeles eget. Skönt på ett sätt, då slipper vi känna oss som enslingar.
Vi är avbilder av varandra, vi formas av det och dem omkring oss, tar in och väljer bort, lånar utan att skämmas, föds i vår nästas ögon.
Min livskamrat fick tillbaka Rickie Lee Jones-LP:n ”Pirates” häromdagen. Den hade också varit utlånad, i tjugo år eller så. Inte saknad, inte eftersökt, men dock gnagande på det dåliga samvetet hos den som haft den som sin.
Nu är balansen återställd och dessutom spelas det rätt hemsk och jazzig westcoast på vår grammofon, som en slags bevis på att allt man gör i livet kommer i fatt en till slut. En LP som dimper ner, ett samvete som nötts klart.
Jag har själv några lånade plattor, en med Jean Michel Jarre, en med Status Quo och en med Peter Green. Jag lånade dem av en barndomskamrat, det var fan på 70-talet.
Inte så att det gnager mig, jo, lite, för jag vet att han börjat lira gamla vinyler igen, men på ett sätt länkar det oss samman i evighet. Så länge jag inte lämnar åter dessa sällan spelade album är vi alltid ett.
Jag ligger tvåhundra spänn back på ej bokförda penninglån. Det är ju fan, men ändå okej. 1991 på sommaren lånade jag ut sjuhundra till en kollega, det var vid en Bankomat på Avenyn i Göteborg, jag tog ut pengarna och gav honom i handen. Sen såg jag aldrig ens röken av dem.
Å andra sidan lånade jag samma sommar en femhundring av en annan murvel, det var på en bar i Höljes i Värmland. Och nej, dem fick han aldrig åter. Sedan dess finns de båda, kanske annars glömda, emellanåt i minnet.