Jag följer tv-deckaren ”Shetland”, inte så mycket för själva handlingen, den är ungefär densamma i alla liknande serier och efter bara ett par avsnitt är jag alltid helt borta och har inte en aning om vem som är vem och varför.
Men den brittiska dialekten och det makalösa landskapet är värt varje minut framför skärmen. Någon gång ska jag resa dit, dra på mig min ovädershatt och känna blåsten och regnet piska in från Nordsjön.
”Ingen människa är en ö” är en roman av Louise Boije af Gennäs och så är det, så klart. Vi existerar i samklang med andra och bekräftas som människor av vår omgivning; ett leende, ett skratt, en dunk i ryggen eller ett ”hur tänkte du där?”.
Däremot tycker jag om att gå mina egna vägar och har sällan eller aldrig funnit mig helt tillrätta i ett lag. Som en ö i förhållande till sitt fastland, alltså.
Så tydligt är det som hitflyttad, även om det är ganska många år sedan nu, att gotlänningarna är ett folk som håller på sitt, på gott och ont. Här ska ingen komma och komma.
Det finns något fint i det, det finns något fint och genuint i all typ av utposter; att vara utelämnad åt sig själv, sin egen fantasi och kunnande medan mörkret faller och sjön ligger på. Där gatljusen tar slut, det är där det börjar, vilket förstås är lätt för mig att säga som bor i stan.
När färjorna inte kan gå, när planen inte kan komma, när vi är utelämnade åt det som är genuint och från djupet av allt, av erfarenheter som fortplantats genom historien.
I lördags stod jag på flygplatsen och väntade på artisten Anita Hegerland, intervjuad här intill, som jag lovat att hämta när hon anlände. Hon skulle kommit vid elva men planet landade inte förrän halv sju.
Slasket på Arlanda satte så mycket i gungning, basketdomare blev sena, en farmor och en farfar likaså, döttrar och kärestar, attiraljer som skulle rädda ett fibernät som lagt av blev satta på vänt.
Så sårbart är det, aldrig roligt när det händer, men en påminnelse om utsatthet och hur lite som behövs för att allt ska fallera.
Som de människor vi är, vana att ha kontroll, gör vi allt för att bli förbannade på vädret. Det har hittills aldrig hjälpt, så där stod vi i vår väntan.
Under några år, innan hela världen kom in i våra apparater, avslutades den svenska tv-kvällen med nationalsången, sedan flimrade myrornas kring till för några sekunder innan rutan blev svart.
Som medborgare seglade vi ut i en rymd av ensamhet, bortkopplade från moderskeppet i Stockholm, utelämnade åt oss själva.
Jag tyckte alltid väldigt mycket om den stunden.