Det finns så mycket att bli glad av, så mycket att tycka om, jag tycker om John Coltranes saxofon när jag känner mig grå och nere, jag gillar knarret av skidstavar och den klara minusluften, jag tycker om att läsa tidningens ledarsidor och jag gillar de små butikerna där man kan bläddra bland LP-skivor och bära hem minnen jag glömt att jag mints i stora platta kassar.
Jag tyckte jättemycket om att göra intervjun med Josefin Nilsson i december för att jag helt enkelt tyckte väldigt mycket om Josefin, det är roligt att känna Merit Hemmingson lite grand, det är mysigt att äta fiskpinnar eller vita bönor hemma hos Tobbe och Sandra i Viklau, jag blir glad och tagen av att läsa Peo Bengtssons böcker om otillräcklig kärlek, jag blir förresten alltid glad/tagen/berörd av att läsa böcker, just nu Riikka Pulkkinens ”Gränsen” som jag lånat på chans på biblioteket; om förbjuden kärlek och att passera just gränsen.
Jag tycker om när klockan blir fem på fredag eftermiddag, jag blev nästan tårögd av barnrösterna i skolans julavslutning i domkyrkan, jag tycker väldigt mycket om Eric Palmqwists nya Gotlandslåtar, jag blir glad och tacksam och rörd över de hälsningar av för mig okända människor jag ibland får på mejlen, jag blir alldeles tagen när jag ser den jag älskar i röd klänning och med pärlhalsband och jag gillar att lyssna på Daniel Värjös dokumentärprogram i radio, det är kvalitetsjournalistik.
Mer: jag blir glad av att de kyrkans medarbetare som gör denna tunga institution mer folklig, jag tycker det är roligt att säga hej till Pugh, ”hej!”, eftersom han var en uppväxtidol, jag blev stolt, jag gillar att Åke Svensson vände Facebook ryggen efter alla ryggradslösa påhopp och gliringar, att han tillåter sig vara människa av kött och blod i en värld av rätt många troll. Jag hänsförs av den klirrande stjärnhimlens djup, gillar att spela Rappakalja och tycker om doften av stekt lök och ljudet av vinylknaster och speedway.
Jag får rysningar av välbehag när jag hör Josefin Nilssons ”The film I’d like to see” och när jag ser min älskade utan den där klänningen, jag tycker Hanna Westerén verkar vara rätt rolig, jag gillar det dunkla ljuset i ett elljusspår, jag ser fram mot Jenny Perssons krönikor för att jag där får veta hur det är att vara man och hur vi män tänker, det är bra, och jag blir fnittrande skrattig av Gardells skrattsalvor här på jobbet, han låter ensam som en hel firmafest, och tacksam över undersköterskan Karin som sist jag var på lasarettet sa ”jag tar hand om ditt hjärta”.