Min erfarenhet av att bevaka kungafamiljen är tämligen ringa, men jag har nu i alla fall gjort det vid två tillfällen. Kronpinsessan Victorias besök i maj förra året, och lillsessan Leonores första dag på jobbet som hertiginna av Gotland förra veckan.
Jag kan inte annat säga än att jag är storögt fascinerad, det liknar ingenting annat jag varit med om under mina dryga trettio år som tidningsreporter.
Och då menar jag egentligen inte de kungliga, de är som de är, födda in i roller som de tvingas hantera.
Mer förundrad är jag över mig själv och mina kolleger.
Till prinsessan Leonores besök i Västerhejde och Visby hade 24 mediarepresentanter ackrediterat sig, många lokala, lika många kom utifrån.
Ackreditering heter det när man föranmäler sin ankomst hos, i det här fallet, länsstyrelsen och sedan får tillåtelse att, i det här fallet, vänta bakom ett rep.
Jag förstår allt det där.
De kungliga är på officiellt besök och kan inte ha journalister ohejdat hängande efter sig frågandes mer eller mindre begåvade frågor.
Den här gången fick vi bakom repet till exempel höra mamma Madeleine svara att hon tyckte det var underbart och jätteroligt att vara på Gotland.
Ni ska veta att det går hett till i pressleden. Jag fick glasögonen avslagna av en bildbyråfotografs armbåge, jag blev knuffad av en annan (men knuffade inte) och två gånger trampades jag på tårna av andra från till synes ingenstans i hög fart kommande kameramän. En av dem var från Nederländerna, jag kände igen honom, han var här även i fjol.
Johan T var förstås med bakom repet, Expressens hovreporter som följer med vart än i världen någon i kungafamiljen sig vänder. Han sände live på såväl FB som på tidningens webbplats.
I nära en timme refererade han hur Leonore – vi vuxna gick ju bevars i av många oreflekterat spinn av en tvååring! – sprang fram och tillbaka över ängen på en tvåårings vis.
”Det är intressant” sade han när jag frågade varför han följer med till alla hörn.
En gång i tiden umgicks vi en del, jobbade på samma landsortstidning, firade midsomrar, söp en del. Han siktade mot stjärnorna och dit kan man väl säga att han kom, i någon mån beundrar jag hans ostoppbara engagemang för hovet och dess folk.
Jag var också där, del av flocken som lydigt väntade bakom repet, lätt att hoppa över för den som ville, men det var ingen som gjorde.
När vi tog våra bilder på denna tvååring smattrade det som ett störtregn på ett tak av plåt.