Jag lade sik på grillen som Egil fångat och filéat och åt den sen med kokt potatis och en mustig sallad med nektarin i.
Det var en av baddagarna i slutet av semestern. Vi hade tumlat i de vita vågorna som frustade in mot Ekeviken och legat lä för vinden sedan och sett på vassruggarna som pekade mot himlen och molnen som drev där uppe. De var elefanter och läppar som kysstes och Fantomens grova näsa, vad helst jag ville kunde jag se.
Jag tänkte, när röken från grillen svepte ut över heden, på hur fort en sommar går. En gång i tiden varade sommaren en evighet, tio veckors sommarlov var tio långa år, allt gick att hinna med.
När håret grånat och rynkorna blir fler går allt plötsligt så himla fort. Det sa alla vuxna när jag var barn: åren går bara fortare och fortare sa de och jag föstod aldrig vad de menade. Det gör de ju inte, ett år är ett år.
Men du vuxna hade rätt, jag känner det nu. Jag steg upp vid vårdagsjämningen och till kvällen var det höst.
Jag har försökt hålla i tiden så gott jag kunnat. Det har gått ganska bra. Semestern har på senare år brukat rusa men i år har jag hållit den tätt intill mig och inte låtit den löpa.
Lata morgnar, kaffe i solen och med regnet knäppande på taket, glass som runnit längs struten, bad och blöta handdukar, böcker, vitlöksglace. Tills timmen var slagen och jag knappade in dörrkoden till jobbet igen och två timmar senare var det som jag aldrig varit därifrån.
Jag körde dottern till hamnen för klassresan till Hälsingland. Som vi bakat och sålt för att samla pengar och nu bar det äntligen i väg. Luften var tät av förväntningar i arla morgonstund innan färjan lade ut och barn och föräldrar stod i samma bryderi; vem var det egentligen som skulle säga hej då till vem? För vem var separationen störst?
I hjärtat kändes ett styng av tiden gång, så stor hon blivit, tidigare har vi alltid rest tillsammans när hon rest, nu reder hon sig utan mig, oss, och till nästa höst börjar hon högstadiet.
Det är tiden som obönhörligen går och jag står still mitt i allt och ser hur allting förändras. Allting är precis som vanligt, ingenting är som förut.
Det är hösten som kommer, jag har sett de första skiftningarna i löven. Bettet i luften om morgnarna, daggen som blänker i gräset, fåglarnas sång som tystnat, strecken som sträcker mot söder.
Den blev lite för hårt grillad, lite torr, sikfilén. Men det var kärlek på tallriken och bakom sotet lyste dess skinn som guld.