Det finns vissa känslor som aldrig försvinner. En viss ton eller doft eller smak tar en tillbaka till en speciell plats eller speciellt tillstånd på bråkdelen av en sekund.
En sådan är när jag hör låter ”Roll away the stone” med Mott The Hoople. Inte många minns längre Mott the Hoople, det brittiska 70-talsbandet som på ett sätt definierat mitt liv.
Det kan tyckas trivialt, en rocklåt bland så många andra bra dängor. Men den låten målar ett helt sammanhang som är med mig genom åren ända hit.
I dag är ordet ”väntan” utan relevans. Ingen väntar längre, ingen behöver vänta för allt finns tillgängligt hela tiden.
Tack och lov är jag uppvuxen när väntan, förhoppning och fantasi var integrerade i livet.
Vi väntade på brev, på besök, på att få veta vilken match som sändes i Tipsextra på lördagen, på att nästa skiva skulle komma.
Jag hade fastnat för Mott The Hoople för att de i och för sig gjorde bra musik men också för att sångaren såg så cool ut; stort burrigt hår och solglasögon, alltid solglasögon.
Det var 70-tal, 73, jag var bara en mellanstadiegrabb. Nu blir han så där nostalgisk igen, tänker några.
Men det handlar i första hand inte om det, det handlar om den där känslan av aha! som är så svår att få i den del av livet som jag vistas nu.
För att allting finns, kanske. För att jag blivit så mycket äldre, kanske. För att jag inte förmår ta in som förr, kanske. Nåväl.
Jag körde bil genom Småland, det var nyss, jag hade skivan i cd-spelaren, jag passerade avfarten mot Pauliström och då kom den. Låten. Så klart, spår nio. Och jag lovar. Samma känsla som första gången; när den gick in på ”Tio i topp”, när vi spelade skivan på den röda grammofonen i Stefans pojkrum.
Minnen har en förmåga att snärja sig runt sig själva och med tiden minns man bara det man vill.
Men: det lyxiga vuxna soundet, riffet, melodin, den kvinnliga sha-la-la-körens hälsning till 50-talet var i Ian Hunter, han med solglasen, alltid hämtat sin näring, saxofonerna...som en hymn över mitt liv är den.
En treminuters glimt av den värld som uppenbart fanns bortom OK-macken och mejeriet, som slog in bland pojkrummets affischer och är kvar än i dag i det som vuxit till radhus med barn och blomma.
Det var alltså så den lät. Världen. Så mycket större än jag visste.
Som journalist fick jag flera år senare möjlighet att träffa och intervjua Ian Hunter. Jag vågade inte berätta hur mycket han betytt för mig, att han sjungit mitt liv.
Jag hade fullt upp att försöka låtsas som ingenting. Fan vad jag hatar att låtsas som ingenting.