Jag kommer antagligen inte att se Eurovision-finalen i kväll, jag är inte intresserad.
Jo, förresten. Kanhända sitter jag en liten stund framför tv:n ändå och tuggar vickningschips och förundras över hur pengar motsvarande hela nationers BNP kan satsas på en typ av treminuterslåtar som aldrig hörs någon annan gång på året än i just Eurovision.
Kanske låtar jag negativ. Det är jag inte. Inte bara. Det finns många sköna pärlor i Eurovisionsschalgerfestivalens, som vi sa förr, historia.
Ni som varit med ett tag, visst minns ni ”I see a star” med Mouth & McNeal, ”Power to all our friends” med Cliff Richard och så klart ”Waterloo” som inte åldrats en dag på 42 år.
Fast nu är vi långt tillbaka i tiden, nästan obegripligt långt bak, så vi sätter väl stopp för den tanketråden.
Nej, jag kommer inte att se hela Eurovision eftersom jag som sagt inte är särskilt intresserad.
Däremot finns det något djupt sympatiskt i denna tävling, som i tidernas begynnelse, 1956, alltså långt tidigare än Abbas platåboots, startades för att via televisionen ena ett Europa i efterdyningarna av kriget.
Kanske behövs den enigheten än mer i dag, med tanke på den polarisering och radikalisering som råder i samhället.
Att många hundra miljoner människor i alla länder i en hel världsdel har möjlighet att samtidigt se samma program är en kraft som inte går att blunda för.
Eurovision är också några få gemensamma timmar, vid ett enda tillfälle om året, då det pratas om Moldavien, Azerbajdzjan, Israel och Ukraina utan att nödvändigtvis också blanda in politik. Några få timmar då människor också i dessa länder får tillhöra ett sammanhang.
Den stora varma och kärleksfulla applåd som utbröt när Bosnien-Hercegovina kopplades in för omröstning mitt under pågående Balkan-krig är för mig ännu en av de största tv-stunderna.
Det är en kan tyckas ytlig tävling i något som kanske inte ens går att tävla i. Men här kastas varken glåpord eller knallskott eller rasistiska ramsor vilket i många andra sammanhang där segrare ska koras är legio.
Musik är trots allt en kraft som just enar människor och kulturer. Sedan kan man tycka vad man vill om musiken i sig, vilket är många som gör.
Så ja, jag säger ändå tummen upp för detta spektakel. Djupt inne i dess innersta kärna, bortom dess blingbling och elefantiasis-sjuka, finns något varmt och fint och djupt medmänskligt.