Förr hade jag aldrig några bilder i telefonen för hur tusan skulle det gått till? En telefon var en telefon och hade krullig sladd, en kamera var en kamera.
Min första var en instamatic som jag köpte för 62 ihopsparade kronor i en fotobutik i staden där jag växte upp. Den hette Stilfoto och jag minns den sedan länge nedlagda affärens telefonnummer än: 12345.
Det är roligt att titta på de gamla korten jag tog. Efter ett helt yrkesliv inom media vet jag att det som fotografer använder kamera till är foton. Inte kort.
Men med min Kodak instamatic tog jag verkligen kort. De flesta är gulnade nu. Det är lite skolavslutningar, scoutläger, jular med färgade kulor i grenen och mamma och pappa i sin medelålders blomning. Högt värderade album, tidsdokument i sin enkelhet.
I dag har jag foton i telefonen, vete tusan hur det går till. Fotoalbum, stereoanläggning, uppslagsverk, räknemaskin, en del säger att det går att få in hela världen!
Tänk om det gick att få med så mycket när jag packar väskan inför semestern. Det går aldrig, dessutom väger väskan bly. Det är lustigt. ”Jag tar den här också, den väger ingenting”, tänker jag, men så blir det ändå skittungt.
Mamma hade bra sifferminne; födelsedatum, bilnummer, telefonnummer. Jag kommer också ihåg rätt många nummer, än i dag kan jag ringa upp kompisars föräldrar utan att först googla. Fast det gör jag aldrig. Ringer.
Aldrig visste man vem som skulle svara. Det kunde vara Tjobba men det kunde lika gärna vara hans morsa. Jag vet att jag tidigt fantiserade om hur det skulle vara att ha bildtelefon. Att ringa till någon och kunna se den jag pratade med.
I fantasin ringde jag alltid till skolans snyggaste tjej och när hon svarade var hon alltid naken. Det är, har livet lärt mig, väldigt få som är näck när de svarar men i min fantasi var de bara och bara jag som kunde se dem, ingen kunde någonsin se mig. Nåväl.
Jag undrar vem som ska titta på alla miljontals foton sedan, de som ryms i fickan på var och en. När jag är borta struntar väl folk i dem! Mina gamla album, däremot, med riktiga kort, kommer alltid att finnas till hands, alltid att fascinera.
När jag började i yrket hade redaktionen stora svarta bakelittelefoner. Inte heller i dem fanns det några bilder. Däremot fanns det en långsam jävla nummerskiva som tog evigheter innan den snurrade tillbaka.
Fotbollsreferaten skulle plockas in, deadline närmade sig och till flera klubbstugor bestod telefonnumret av tålamodsprövandse åttor och nior. Det tog en evighet men det står ändå ett skimmer om den tiden.