Glömskan ger plats för det som är nytt

krönika magnus ihreskog2017-06-23 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är en tur att vi inte minns allting. Jag tänker mig hjärnan som ett skåp eller kanske snarare en flyttlåda. Det får plats en viss mängd saker som vi flyttar med oss vart vi ska, allt annat hamnar utanför och blir kvar i glömska efter flytten.

Eller kanske som en kompost, där det som varit vid liv sakta multnar till jord. Som vi människor också gör en gång. Vi blir till hö och minnet av oss bleknar allt medan generationerna avlöser varandra.

Somt fortsätter att blöda, viss saknad kapslas in och tvingar oss att leva med den, en förlust som från en sekund till nästa är alltings nav.

”Åren går och flöjlarna slår, och tiden läker alls inga sår, men den får oss att glömma bort hur ont det gjorde” som artisten och textförfattaren Ola Magnell skaldade.

Mamma blev dement på slutet, det var en sorg. Jag undrar så hur det såg ut i hennes värld. En del kallar det att gå i barndom och kanske är det så.

Så vitt jag vet var det hennes tidiga år i Linköping som framträdde tydligt i relief mot det som faktiskt skedde runt om henne, under hennes sista tid så många år senare. Och jag? Vem var jag för henne? Hon brukade kalla mig Gösta.

Det finns saker och uppdrag som tar all fokus en tid. Planeringen av ett läger, en resa, ett uppdrag på jobbet som upptar dag som natt.

Som sliter sömnen i stycken, som ger tankspriddheten ett ansikte trots att tankeverksamheten är snarast överhettad. Men så, till slut, är allt över och det landas i frid.

Det var ju inte så farligt, det där. Borta. Glömt. Tack och lov.

Fast rotar jag i skåpen, i lådorna, på vinden, i hörnen finns förstås så mycket kvar av det jag trodde mig glömt. Jag minns hur solgatan slog in i stugan på landet och gjorde golvet härligt varmt när jag var tio, jag minns ett bröst i handen under en Status Quo-konsert i Hultsfred, jag minns hur hundarna skällde om morgnarna i Antalya.

Jag minns allt det där om jag bara tar mig dit. Han som kallades ”Habo” i lumpen fast han kom från Jönköping, min dotters första ord: ”pappa”, polisbilen som växte i backspegeln när jag kört alldeles för fort, minns att Australien på 70-talet var världens största exportör av bauxit men däremot finns det en jävla massa lösenord jag alltid blandar samman.

Det kan vara en jävelbergare att tappa pinkoden ur minnet men samtidigt är glömskan min vän. När planeringen av det där lägret, den där resan, genomförandet av det där uppdraget finns det plötsligt plats för något nytt.

Som när jag slängt en gammal tröja, som när jag skiktat om kompostjorden. Då är det jag som gör så att blommorna blommar.

Läs mer om