Kvällen efter att tre förmodade terrorister ändat livet på flera människor som råkat befinna sig vid London Bridge och satt skräck i många fler ser jag en jättekonsert i tv, vilken hyllar minnet av offren för attentatet i Manchester bara veckor tidigare.
Jag ser en konsert inte i första hand ”mot” utan snarare ”för”. För gemenskap, för medmänsklighet, för kärlek. Manchester a City United, One Love Manchester.
Jag ser den i sommarhuset på Smålandskusten. Där ute faller regnet över tallar och granithällar, i vattnet nere i viken glider en ensam svan, sädesärlan som hela dagen matat ungar i holken syns inte till, jag har räfsat barr, kottar och nedfallna grenar, klippt försommargräs, gjort huset redo för semestervistelsen om några veckor.
Det är min omhuldade och privilegierade verklighet, så långt ifrån många andras.
Jag tänker att bakom glädjen på scenen, i tv-apparaten och i publiken finns de personer vars liv aldrig någonsin blir desamma. Deras älskade som ryckts bort i en plötslig nyck av ödet och här sitter jag och underhålls vid min chipsskål.
Kvällen före har jag sett ett program om ”Badrock”, Björn Skifs somriga rockkaramell som ifjol fyllde trettio. Ren och skär julilycka, startad i en tid då verkligheten såg annorlunda ut.
Trettio år. En tredjedels liv. Så mycket som hinner förändras. Barn föds och växer upp, förhållanden blossar upp och falnar, viktigt blir oviktigt och faller i glömska.
Jag stressar genom livet, jag är bara en av många. Våren har varit vansinnig. Jag tänker: hur mycket av det som legat som ett tryck över bröstet har någon betydelse om ett år? Om trettio år?
Ingenting. Eller väldigt, väldigt lite. Så varför stressar jag då?
60 000 sjunger allsång till Robbie Williams. Superstjärnorna Ariana Grande och Miley Cyrus sjunger hand i hand. Jag har aldrig brytt mig om dem som artister, men när jag ser dem fylls jag ändå av en slags värme. A World United.
En stor del av dagen har jag i radio följt händelseutvecklingen vid London Bridge, jag har hört ord som ”skåpbil” och ”död”. På eftermiddagen har jag slumrat en stund i det hus pappa byggde när jag var ett.
Om två veckor fyller jag år. Jag brukar sällan fira särskilt mycket, man gör inte det upp i åren. Men egentligen: det är nu det är dags att salutera. Att jag fortfarande är med. Som åren går blir allting mindre givet.
Barnen växer upp, rynkorna blir fler, familjesidorna fylls med kors men själv blir jag bara yngre och yngre. Det är så klart en bedräglig, men en livsnödvändig känsla.