Det finns en alldeles särskild känsla i en småstad efter klockan 18 om vintern. Butikerna har stängt, de flesta människor har hunnit hem från jobbet, det lyser i hus och lägenheter och trafiken har avtagit, en och annan cyklist på väg till gymmet, hundägare som går på hundpromenad.
Det är en stilla stämning som inte finns någon annanstans än just i en småstad, där alla inte känner alla men i alla fall väldigt många.
Små egna universum som från luften, i ett flygplan om natten, syns som små fläckar av ljus.
Det pågår en stor inflyttning till Sveriges storstadsregioner, men väldigt många är födda och uppväxta i små städer på landsbygden.
Där finns deras värderingar, första intryck och referenser för resten av livet.
Hälften av dem som flyttar över länsgränsen är mellan 20 och 29 år, uppger Statistiska centralbyrån. Mest flyttar kvinnorna, männen blir ensamma kvar i många utflyttningsbygder.
Jag är själv en småstadsmänniska. Jag har gjort mina tappra försök att landa i huvudstaden, men har aldrig lyckats. Men jag har lämnat en småstad för den jag bor i nu och det är i dess långsamma puls jag har det som bäst, det insåg jag till slut.
Det är någon hemma och vant med stämningen efter klockan 18 om vintern, när staden är omhöljd av mörker.
Jag går mina promenader i den stad där juli kommer som ett ufo med lika delar glädje och galenskap, ser tv-skärmarna i husen flämta som biodukar, möter en och annan vandrare, nickar ”hej”, bär hem min kasse från affären, släcker sen och väntar in nästa dag.
Allt detta gjorde jag även i de större städer där jag temporärt bott, men där blev det ändå aldrig kväll. Allting bara fortsatte, även om det kunde kännas magiskt när gryningen drev in över tegeltak och skorstenar på Kungsholmen och Södermalm.
Jag såg Melodifestivalen i lördags och mycket var skräp men jag blev tårögd över programledarens hyllning till sin lilla plats på jorden, Åkarp. Har du inte sett den så sök upp den på nätet. Så mycket kärlek, på riktigt.
De tomma gatorna, den låga pulsen, alla händelser som ryms i platser där ingenting händer, så många långsamma berättelser om livet som vi känner det.
Kanske kommer den känslan med åren. Jag sade en gång att jag ville till det vilda, men inom mig var jag aldrig riktigt sann. Det är jag nu. Jag tycker väldigt mycket om det lilla livet.