Jag ser mig som en sansad person. Jag rycks sällan med av plötsliga infall, gör aldrig impulsköp och ser tämligen nyktert på tillvaron.
Jag tror inte att lyckan går att köpa, ser bortom lockande reklam och har lärt mig att det mesta inte är som det till en början verkar.
Det kommer alltid en verklighet bortom det som för stunden tycks gyllene och gott, tid nog kommer det grå och invanda där vi tvingas ta i trä för att hålla näsan över ytan.
Men allt är som sagt inte som det verkar vara, ty jag har gått på den stora Ernst-bluffen. Stackar Ernst, han i tv, som tvingats stå som symbol för allt som är pyntat och grant.
Jag tänker mig, mot bättre vetande, att det ska vara som i de inredningstidningar med sina glossiga sidor som alltid hamnar på soffbordet där hemma (dock inte inköpta av mig).
Maten ska lagas långsamt, det ska vara chevre i allt, det ska vara städat och undanplockat, golven ska skina, fönsterrutorna likaså, inredningen ska korrespondera mellan rummen, det ska lukta i hemmet av mammas bak, med stora leenden ska det serveras förrätt, varmrätt och efterrätt, allt ska vara hemlagat från grunden.
När jag kommer från jobbet ska kvällen vara ledig, jag ska sätta mig i soffan och läsa en bok (är det på hösten ska jag krypa upp under en filt i fåtöljen med en stor kopp rykande te).
Det ska inte finnas något som stör, inga måsten, ingen som ska skjutsas, ingen punka som ska lagas, ingen tvätt som ska hängas, inga räkningar att öppna, inga avtal att sluta, inga koder att minnas, nej, bara få finnas...
...och i trädgården ska örterna gro och det ekologiska kaffet ska malas för hand och ingen ska någonsin däcka av stress och trötthet.
Men lyssna: där tystnar plötsligt de smäktande stråkarna i bakgrunden. Jo, en gång hade vi efterrätt, chokladpudding; pulver vispad i mjölk, sedan tio minuter i kylen.
Ty vardagen är en labyrint av tider som ska pareras och saker som ska bli gjorda och så är det för de flesta, jag är knappast unik där.
Nutidsmänniskans största problem är av i-landskaraktär: att aldrig kunna säga nej och stopp. Allt ska hinnas, allt ska göras. Och i mitt fall är det så klart mitt eget fel.
Jag är i grunden rätt ordningsam, men också slarvig på samma gång. Det är inte så noga, saker och ting ordnar sig, en sak i taget.
Så därför får jag inte riktigt in mig själv i den där bilden, den att inredningen ska korrespondera i färg och form, där dammsugaren inte blivit en möbel och där varje papper, varje sak, har sin egen plats.
De där tidningarna och tv-programmen är helt enkelt från hell.