Jag fann en bunt brev skrivna för hand i en låda jag inte öppnat på flera år. Brev adresserade till mig i en helt annan tid och till en helt annan person; den jag var då.
Det var så vackert att se. Långa berättelser ur ett liv utan förväntan att få svar inom några få minuter.
Så är det nu, det vet du. Du sänder ett mejl eller sms och har du ingen återkoppling inom tio minuter så blir irritationen svår.
Det är vad den nya tekniken gjort med oss. Den har gjort mycket bra, men den har också fått oss mer stressade och irriterade.
Jag undrar om mina brev finns kvar, de brev jag skrev. Jag minns kärleksbrev jag sände i väg, ett frimärke i hörnet och sedan nedsläppt i postens gula låda med darrande hand.
Sedan väntan.
Efter ett par veckor fick jag svar. När jag läst det var det som om allt stannade upp för en stund innan jag sjönk ner i det svarta.
Vi skriver inte den typen av brev längre och våra handstilar blir, allmänt sett, allt sämre.
I en nyutkommen bok, ”Brevet som försvann”, resonerar författaren Anders Mathlein om en epok som långsamt dör ut.
Så förstår jag dess innehåll. Jag har inte läst den än, men Håkan Anderson gjorde en fin recension av den i GT härom veckan vilken gjorde mig nyfiken.
Vad händer med vår historia när det fysiskt skrivna ordet försvinner, blir samhället på sikt historielöst när allt finns tillgängligt men ingenting bevaras?
Jag minns svenskalektionerna i småskolan, skrivblocken märkta ”välskrivning” med en förstaklassares nyfikna handstil. Sida upp och sida ner med bokstav för bokstav skriven med skrivstil, långa ord sammanbundna utan att lyfta pennan.
Det där är historia nu. Jag kan skriva hyggligt snyggt när jag vill och behöver, men inte som min mamma gjorde.
Jag ser det i min receptsamling, inte minst. Manualen för ”inlagd sill” är som ett konstverk i sig. Alla bokstäver exakta, präglade av ett långt liv.
Min vardagshandstil har förstörts av mitt yrke. Jag genomför fortfarande de flesta av mina intervjuer med block och penna, vilket med tiden utvecklat en slags egen stenografi som bara jag kan läsa.
Men sällan, eller aldrig, varken skriver eller får jag brev.
När jag nu hittat spår av mitt förflutna i en gammal kartong inser jag hur mycket jag saknar det. Saknar närheten, genuiniteten, känslan att känna mig utvald och värd att lägga den tid på det tar att formulera ett brev.
Jag tror jag ska skriva ett, bara för att återuppleva känslan. Att berätta om mitt liv för någon, pränta adressen, klistra frimärke, gå till brevlådan och sedan vänta.