Jag bläddrar i ett gamla fotoalbum och funderar på vilka de är, alla männsikor i svartvitt. De många pärmarna finns kvar efter mamma och pappa och med varsam hand vänder jag blad efter blad.
Det är med en känsla av andakt jag tar mig tillbaka till ett nu som inte längre finns, men som en gång var högst närvarande för de avbildade.
I dag har alla människor en kamera i fickan och fotograferar som om det inte fanns någon morgondag, vilket gör att familjebildernas betydelse för mig i någon mån devalveras.
Ingen mystik, inga fantasier finns kvar, då allt är avbildat.
Att ta del av dessa kvarlämnade svartvita ögonblick blir till gåvor från förr, exklusiva utsnitt ur tiden.
Jag undrar vilka de är, alla människor. Vissa känner jag igen. Där är mamma och pappa strax efter att de möttes, där är morbror Gösta, det där är morbror Sven och där moster Elsa med hårknut i nacken. Alla är de borta sedan länge, här var de ännu unga och med framtiden för sig.
Så mycket de skulle komma att uppleva, så mycket som i dag finns svar på som de inte hade en aning om när fotot togs.
Allt är så länge sedan, så mycket är för sent.
Men alla andra, vilka är de? Ingen aning. Det finns inga textade namn, inga ledtrådar och just ingen har jag att fråga. Och vem är det som fotograferat?
Alla är de människor som vid den tid bilderna togs lever sin stund på jorden, alla blev de människor om vilka man säger att de en gång levat.
Att fastna i ett fysiskt fotoalbum är att omslutas av en länge sedan samtid. Att försiktigt stryka med fingarna över fotografierna, en del av dem sitter löst sedan limmet släppt. Inte undra på, så lång tid som gått.
Jag blir sittande, länge. Tänker på mina egna album som barnen en gång tar över om de nu inte ointresserat slängs i en kontainer.
Vad tänker de om de stunder som på de gulnade Instamatic-bilderna ännu är så levande för mig.
Suddiga skolavslutningar, scoutläger och sommarlov på landet. En tid av mitt liv fångat på 9x9.
Jag vänder blad efter blad. Alla dessa människor som tack vare att de fanns gör att jag och dem runt om mig finns just nu. Jag ser min mamma som 20-åring, ingen har någonsin varit vackrare än hon var då. Ingen. Och pappa, så stilig.
I eftertänksam tystnad vistas jag fascinerat en stund i den värld som var deras långt innan jag, deras enda barn, fanns.
Det är lika vemodigt som kärt och hoppfullt.