Vi åkte i bilen, från Visby mot Väskinde faktiskt, och jag hade Jakob Hellmans ”Och stora havet” i cd-spelaren och lite försiktigt såg jag till att höja volymen när den fina låten ”Vackert väder” kom.
Det var jag och dottern, bara. Hon går i sexan och gillar Selena Gomez och Ariana Grande och andra NRJ-artister och inget fel i det, alla tar ju till sig sin tids musik.
Jag växte upp i ett hem som var rätt tyst, jag minns bara LP-skivor med Wiernerfilharmonikerna och operettsångaren Per Grundén i bokhyllan men kan inte påminna mig att de någonsin spelades.
Mest var det radioprogram som ”Det ska vi fira” och ”Musik för fullvuxna”. Mamma och pappa brukade banda hela sändningar på Agfa-kassetter och lyssna på när jag minst anade.
I ”Vackert väder” sjunger Jakob Hellman om att vara ute i regnet med sin älskade, ”ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner”, och om hur vacker hon är i sin vanliga tröja och sitt våta hår.
Jag spelade den i bilen och dottern satt tyst, hon som brukar sucka, skaka på huvudet och stänga av eller, om det är radio, byta kanal.
Nu satt hon tyst och jag tänkte att äntligen, verkligen äntligen, tar hon till sig något av det jag tycker är bra. För så är det, jag vill gärna föra mitt arv vidare till dem som ska ta över, om det så är simpel popmusik.
Ja, du som läst hit vet ju hur det går, eller hur? Men vi väntar lite med det.
För en kväll hemma när dottern var febrig och låg under en filt i soffan började hon fråga om min singelplattor som låg i en bunt vid skivspelaren. Det förde med sig att vi spisade plattor i över en timme. The Sweet, Stevie Wonder, Family Four, Survivor, Lustans Lakejer, Gunnar Wiklund, Greg Kihn band, The Rock Steady Crew...och jag kan ärligt säga att det gränsade till lycka.
Det finns alltså någon form av hopp för den uppväxande generationen.
En helt annan grej bara, som inte har med någonting att göra. Men du vet när folk måste passera framför men inte vill skymma utan hukar sig eller i värsta fall kryper på knä för att inte synas...om de bara passerat hade ingen sett dem, men de som hukar och kryper...är det någon som kan koncentrera sig på något annat än just denna pantomim?
Jodå, där i bilen, från Visby mot Väskinde, när jag trodde att äntligen, verkligen äntligen, slutade det förstås med en råsop.
Tyst satt hon i tre minuter medan Hellman sjöng min hud knottrig och när han sedan tonade ut kom omdömet utan någon som helst pardon:
”Såååå dåligt! Vilken kass låt! ”
Och därmed tackar jag för kaffet.