Så många människor som genomlider skoltiden och vars minnen av dessa viktiga år bara är svarta och gör ont, utsatta som de varit av det vi så förminskande och av slentrian kallar mobbning.
Så lätt väger det ordet. Mobbning. Som att peka finger och retas lite.
För det det verkligen handlar om är något helt annat; det är trakasserier, kränkningar, hot, utfrysning och rent av våld.
Jag har träffat en del av dessa utsatta människor, intervjuat och skrivit deras historia. Jag har läst om andra som fått sin skoltid förstörd, som knappt ens i minnet vill närma sig det som var för att det ända hit gör alldeles för ont.
Det är alla starka historier. Och framför allt är det alltid de som blivit illa åtgångna som har tolkningsföreträdet.
Det som utifrån och av andra kan tas för en liten gliring, kan i den som utsätts göra att någonting tidigare helt faktiskt går sönder.
Jag läser och jag tänker alltid samma tanke: var är de människor som gjorde illa? Varför får vi så sällan läsa deras historia?
Vad var det som gjorde att det blev som det blev? Vilka krafter fick det som hände att verkligen hända?
De som trakasserats känner livet igenom igen sina plågoandar på oanat långt avstånd, många år senare kan det fortfarande isa i kroppen.
Men de som stått för trakasserierna, vad vet de om någonting?
Jag har varit på båda sidor. De tuffa i småskoleklassen skulle göra köttfärs av mig och väntade på att ge mig stryk när skolan var slut, av den anledningen att jag var lugn och lydig och gjorde som fröken sa.
När klassen sedan upplöstes jobbade jag mig över till andra sidan och sade saker till dem jag upplevde som svaga som jag i dag inte kan stå för.
Inte då heller. Inte egentligen. Men skolgården och hierarkin var hård och när jag nått en viss position gjorde jag vad som helst för att hålla mig kvar där. Fy fan för den jag var, där en tid.
Var är ni andra som trakasserade och kränkte? Hör av er, jag vill berätta er historia. Eller är det så att ni inte vet vad ni gjort, kanske tänkte ni att det där var väl inte så farligt, en kul grej bara. Kanske är det rent av så att ni inte ser er som översittare och tyckte att alla hade det fint tillsammans.
Kanske är det som i alla samtal och sammanhang, det är alltid någon annan som är idiot och gör fel. Aldrig jag. Allra är sämre, konstigare, märkligare, värre. För när hörde jag senast någon som sjävlinsiktsfullt sa att ”jag är nog jävligt dum, dryg och otrevlig!”.