Black Friday i fredags, ännu en av de där dagarna jag inte riktigt begriper varifrån den kommer eller, ännu mindre, varför den finns.
Jag hade inte tänkt att köpa något, men så fick jag ett mejl från Teknikmagasinet och bara sekunder senare hade jag slagit till på en helt onödig ljudpryl, förvisso snygg, men knappast något jag behövde.
Förra veckan skrev jag om mediabranschen och vilka utmaningar vi står inför i den nya världen. Då ska man veta att mediabranschen i antagligen hör till den minst drabbade när den nya teknologin rullar in över världen.
Den industriella revolution vi just nu upplever är så omfattande och omvälvande att det är svårt att greppa. Hur kommer vi att köpa saker om tio år? Om fem? Hur kommer vi att transportera oss?
Kommer jag att ha ett kylskåp som köper mina matinköp, robotar som plockar och packar och en förarlös bil som levererar till min dörr? Förmodligen.
På Gotland diskuteras utbyggnaden av Stenhuggaren, om ännu fler köplador kommer att döda centrumhandeln. Förmodligen är den diskussionen redan förlegad, eftersom näthandeln sannolikt kommer att ha ihjäl köpladorna först av allt och det inom en ganska snar framtid.
En vän slår bestämt fast att jag snart inte kommer att äga min egen bil. Hans argument är det inget fel på, snarare min hjärna som inte kan greppa hur det ska gå till i praktiken. Hur ska jag då göra när jag spontant vill åka på utflykt, hämta min båt eller bara köra en sväng på landet?
Samtidigt: Vissa saker går inte att ersätta. Just nu är jag i Stockholm med en trasig gammal motorcykel. Jag har väldigt svårt att se en robot laga den i framtiden, hur smarta och avancerade de än blir.
Ju mer jag funderar på det här, desto mer förstår jag att jag inget begriper. Ett ålderstecken så gott som något, tänker jag, och köper ännu en julklapp med mobiltelefonen.
Uppsnappat på Facebook: November är månaden då man inte märker om man dör.
För övrigt noterar jag att en förskola i Motala bestämt att slopa luciatåget, och att förskolechefen hamnat i en veritabel skitstorm i sociala medier där traditionsfundamentalister och allmänna högertroll gått fullständigt bananas över detta kontroversiella beslut.
Jag har stått utomhus i beckmörker på förskolan Torpet i Vibble och sett mina barn lussa. Med luciadräkter utanpå ytterkläderna som små michelingubbar. Ingen tyckte det var roligt, inte barnen, inte föräldrarna, inte personalen.
Det var bara… konstigt. Inget av barnen förstod varför de stod där och försökte sjunga sånger de inte lärt sig, det var alltid några som vägrade vara med och fick bäras ut av den luttrade personalen och jag ska villigt erkänna att jag hatade varje sekund.
Nu är mitt huttrande missnöje knappast skäl att ställa in luciatåg, men förskolechefen i Motalas argument om likabehandling och att alla föräldrar kanske inte har råd att ordna dräkter och ljuskronor som ska användas en gång om året är det.
Jag gillar traditioner. Och jag gillar lucia. Men ibland behöver vi reflektera lite över vad vi håller på med och varför.