Det är inte särskilt länge sedan som jag aldrig trodde att det skulle hända. Inte mig.
Men för ett tag sedan sade jag upp mitt tv-avtal. Alltså gammal-tv, eller linjär-tv, vad man nu väljer att kalla det.
Det var en förändring som smög sig på. Det definitiva beslutet fattades när jag av oklar anledning ville titta på tv på det gamla hederliga sättet och märkte att något blivit fel, och hade ingen aning om felet uppstått förra veckan eller förra månaden.
Orimligt naturligtvis att betala flera hundra kronor i månaden för något som jag inte använder.
Då är jag ändå sist i familjen att överge tv-mediet som vi kände det från förr. Barnen har sedan länge gått över till streamingtjänster, Netflix, Youtube, HBO och SVT Play. De märkte inte ens när linjär-tv:n begravdes i det tysta.
När jag sade upp avtalet funderade jag över hur länge sedan det var som jag satt och väntade på att ett program skulle starta. ”Rapport” klockan halv åtta. ”Sportspegeln” klockan tio. ”På Spåret” eller annan fredagsunderhållning klockan åtta. Det är åratal sedan dessa klockslag hade någon betydelse i mitt hushåll.
Sedan länge tittar vi på det vi vill, när vi vill. Med abonnemang på två tv-tjänster är utbudet av serier och filmer enormt, och med SVT Play får jag mer än jag behöver av nyheter och sport.
Den enda gång jag kan sakna linjär-tv:n är vid stora sportevenemang som går i trean, fyran eller femman. Men å andra sidan, om jag verkligen vill se så kan jag teckna ett korttidsavtal med dem och ändå betala avsevärt mindre över ett år än vad jag gjorde tidigare.
Det här är en förändring som inte bara gäller tv-tittandet så klart. Utan att reflektera över det har jag, och säkert även du, glidit över till att handla mer och mer över nätet till exempel. Vilket på sikt sannolikt kommer att döda detaljhandeln som vi minns den.
Samma problematik gäller naturligtvis den bransch jag jobbar i, mediebranschen, som i flera år letat efter en fungerande modell för att ta betalt digitalt för nyheter.
Det sorgliga i att inte längre ha gammal-tv är minnena av vad den betydde hos oss förut. När jag var liten och tv:n var lägerelden hemma, alla samlades framför ”Trafikmagasinet” eller ”Razzel”. Signaturen till ”Anslagstavlan” kunde vara kvällens höjdare eftersom den var tecknad.
När ett nytt program började i TV1 blinkade en liten trekant uppe i hörnet om man kollade på tvåan och jag fick agera levande fjärrkontroll när farsan beordrade kanalbyte på tjock-tv:n i mörk ekfaner.
Ren nostalgi såklart. För när det gäller tv var det trots allt väldigt mycket sämre förr.
Uselheten i utbud och tillgång gjorde det förvisso enkelt. Och trevligt.
Men underhållningsvärdet i ”Anslagstavlan” kan diskuteras.
På lördag är det Idrottsgalan på Gotland, och jag kommer att gå dit för att hylla alla de som förtjänar att hyllas.
I år är jag lite partisk då dotterns förening Visbygymnasterna är nominerad i tre kategorier. En av dessa är Årets Idrottsgärning där föräldrarna i Visbygymnasterna uppmärksammas för allt slit med att nästan varje dag bygga och riva en gymnastikhall.
Men i samma kategori är både Mr Kappelshamn och Mr Fardhem Garda också nominerade, Berra Sandström och Ole Nyman. Eldsjälar som betytt så mycket för sin bygd och sin förening.
Det är obegripligt, orimligt faktiskt, att inte Berra och Ole redan fått alla priser som finns för flera år sedan. Då hade jag också sluppit den här jobbiga känslan av jag inte tycker att någon ska förlora.