Ett nytt år, och jag hoppas att det blir gott.
Sådant är inte lätt att veta på förhand. Tyvärr, eller lyckligtvis kanske man ska säga.
Givet den hand vi fått oss tilldelade just nu så ser korten tämligen dystra ut får jag säga. Sett ur det stora perspektivet.
Den fria världens ledare är en galning och det är skrämmande styret av världens mäktigaste land förvandlats till en såpopera där jag varje morgon med skräckblandad förtjusning scannar nyhetssajterna efter hans senaste tilltag.
Nationellt är det inte bra men i alla fall bättre trots den sagolika röran av rött, grönt, blått och brunt som gör det svårt att se någon utväg ur denna politiska röra.
Lite fascinerande ändå är det att Sverige tuffar på som om inget har hänt trots att vi inte haft någon regering på flera månader. Saker fungerar ändå. Åtminstone inte märkbart sämre än innan valet.
För lilla Gotland är det också ett spännande år. Vi ska få en ny landshövding, och det ska bli väldigt intressant att se vem det blir, och om denna person verkligen är på plats från halvårsskiftet.
Oavsett vem det blir så är det inga små skor att fylla efter Cecilia Schelin Seidegård vars uppdrag tog slut på nyårsafton.
Jag och hövdingen kanske inte alltid har tyckt likadant eller hållit med varandra om allt, men jag har förundrats över hennes till synes oändliga arbetskapacitet, hennes driv och det skarpa intellekt som gjort att hon lyckats balansera på den slaka lina det är att både vara statens förlängda arm med allt vad det innebär, och samtidigt hålla näringslivet och de regionala politikerna på någorlunda gott humör.
Om jag ska välja någon egenskap hos henne som jag önskar att hennes efterträdare har så är det engagemanget för det lokala, för regional utveckling, och för att göra Gotland synligt på de stora nationella arenorna.
Det är långt ifrån självklart, framgång kräver sin kvinna. Framför allt krävs det ett gott nätverk och hårt arbete.
Några nyårslöften har jag enligt tradition inte avgett eftersom jag inte tror på såna.
Inte sällan avläggs de under påverkan av diverse rusdrycker, och det vet alla att sådana löften inte ens är värda tiden det tar att säga dem.
Dessutom, om man vill förändra något på riktigt, då ska man inte börja med stora omvälvande saker. Det är värdelöst att lova att träna tre gånger i veckan om du inte tränat alls förut.
Börja med en gång i veckan. En promenad. Något litet som faktiskt är möjligt att hålla över tid, och dessutom går att växla upp.
Annars blir det ingen belöning, bara ångest. Och ångesten blir ännu större när du sedan misslyckas.
Om man inte får känna sig duktig och framgångsrik, om så bara i det lilla, då finns det inga morötter i världen som fungerar som motivation.
Jo ett nyårslöfte avger jag. Det är också tradition.
Jag ska slänga dåliga pennor omedelbart istället för att lägga dem någonstans där jag kan ta dem igen och få utbrott på dem.
Det känns som ett lagom löfte.