Det är en gråkall dag i början på januari och den unge killen och jag packar ihop tre år som asylsökande i Sverige. Det blir ganska mycket grejer ändå som bärs ut till min pick-upp. Jag får tillbaka vattenkokaren och grytorna han har fått av mig. Han skojade när han fick dem att:
– Om jag får avslag får du tillbaka grejerna sen!
Och nu står vi här. Jag har ju hela tiden haft någon slags tilltro till att det här kommer att lösa sig. Inte sjutton skickar Sverige ut en 18-årig föräldralös kille som varit här i tre år? Det var för att hjälpa till som Hemmansägaren och jag i december 2015 öppnade vårt hem som jourhem för två minderåriga bröder från Afghanistan. Det har minsann inte bara varit enkelt men tiden har svetsat oss samman. Killarna bodde hos oss i ett halvår och sedan har de fått plats på olika boenden. Vi har hållit kontakten och speciellt sedan avslagen började dugga in, då tar ju samhället sin hand ifrån dem. Eftersom våra killar kom en vecka efter det datum som är satt för gymnasielagen så omfattas de inte av den heller.
Killen behåller bara de saker han har på kroppen och en liten ryggsäck. Jag tycker han ska ta en större väska så han får plats med mer varma kläder:
– Men mamma Mien, man kan inte ha en massa grejer med sig när man flyr!
För så är det, att åka tillbaka till Afghanistan där han inte har en enda släkting kvar är inget alternativ utan nu tvingas han ut på okända, farliga vägar i Europa. Han står där och ser så liten ut i de nya goretexkängorna jag köpt till honom, med dem kommer han i alla fall inte att frysa om fötterna tänker jag.
Vi säger hejdå. Skakande av gråt springer han sedan ifrån mig. Jag är så arg när jag kör hem. Jag är så arg över att Sveriges politiker har försatt oss i den här skitsituationen. Jag vet att hämnd är fult men de skulle få känna på den sorg som jag har i bröstet, den oro som river i en när man ligger vaken på natten när man vet att ens kille sover utomhus under en bro i Paris mitt i smällkalla vintern. Ilskan vet inga gränser. När killarna kom hade myndigheterna bryderier om vi verkligen hade tillräckligt med garderobsutrymme avsatt till dem i vårt hem. Det finns inga garderober i 1700-talshus! Från den oron till att bara helt ta handen ifrån dem, jag får inte ihop det. Lillebror är ännu lagligt i Sverige men risken finns att jag måste gå igenom allt det här en gång till. Hur ska man klara det?
Han under en bro i Paris ringer. Kanske, kanske finns det ett litet hopp?