Krönika (GA)
Vi har ju haft två afghanska bröder som bott i familjehem hos oss. De kom till Sverige hösten 2015, två förskrämda grabbar, 14 och 16 år. Alla släktingar är döda, brodern och fadern sköts av talibaner när de invaderade byn och mamman dog när den yngste brodern var bebis. Storebror har berättat hur de fick köpa en get som de mjölkade för att få lillebror att överleva efter att mamman dött.
Pojkarna har inte bott hos oss hela tiden utan när det blev plats på olika HVB-hem fick de flytta dit. Men vi har hållit kontakt, speciellt efter det att deras åldersuppskrivningar och avslag på ansökan om uppehållstillstånd började komma och att Migrationsverket dragit in deras dagersättning, då har de inte haft någon annanstans att ta vägen än att bo i vår regi. Storebror bestämde sig redan i januari i år för att försöka fly till ett nytt land och pröva lyckan där. Mitt i smällkalla januari gav han sig av och jag oroade mig sjuk. Efter att ha bott i tält under en bro i Paris i flera veckor fick han så chansen att göra en ny asylansökan i det nya landet.
Lillebror har vi haft kvar här. Vi har försökt överklaga alla avslag och försökt få myndigheterna att förstå att den här killen inte klarar sig själv, speciellt inte i Afghanistan helt utan manligt nätverk. Vi har verkligen provat allt men någon framtid i Sverige finns inte.
Vår familj går igenom en enorm sorg, alla inblandade har tagit stryk. Minns vad yngste sonen sa när hans afghanske bror fått sista avslaget:
– Men mamma, han behöver ju dig mer än vad jag gör!
Man kan inte förbereda sig på hur det är att släppa iväg ett barn som man haft ansvar för i många år ut i det okända. Ingen borde få vara med om det. En del har lagt skuld på mig:
– Men inte kan ni släppa iväg honom? Han är ju bara ett barn.
Inte mycket fick plats i den lilla ryggsäcken. Vi går igenom vad han packat:
– Har du tandborste med dig, frågar jag. Det har han inte och jag tjafsar lite om det. Till slut ilsknar han till och säger:
– Men var exakt tycker du jag ska tandborsta mig någonstans nu?
Den gastkramande oron när han åker. Kommer han att klara sig över gränserna utan pass? Så ringer han mitt i natten, han är framme, men till vad? Han gråter och har panik över all kriminalitet, droger och ondska han möter. Och för oss att försöka trösta på avstånd är inte lätt. Som tur är finns storebror där och kan trösta.
Hans älskade fotbollskor står kvar på vårt trädgårdsbord. Och inuti mig finns bara en enorm sorg.