Dottern är hemma på besök och vi pysslar med hennes ponnys. Det här är ju ett ganska vanligt fenomen, barnen blir stora och flyttar hemifrån och kvar blir deras gamla husdjur som föräldrarna är satta att ta hand om.
Med facit i hand är jag ändå väldigt glad över att dottern lyckades tjata sig till egen häst. Jag sade nämligen blankt nej. När jag växte upp hade var och varannan unge en ponny. De flesta av oss hade föräldrar som var lantbrukare och då var det lätt att skaffa en galen kuse för en billig peng som kunde gå med lammen och korna. Det var inte så vanligt på den tiden att föräldrar skjutsade runt på hästar så man fick inte gå på ridskola med sin häst. Det förekom naturligtvis men inte i mina hoods, så att säga. Jag minns att jag lyckades övertala farsan en gång att få vara med på en hubertusjakt. Tävlingsdagen anlände jag och min häst med traktor och grannens kräkbur, en hemmasnickrad vagn man körde kor på. Det var skämmigt redan då men nöden hade ingen lag.
Hästarna man hade var ju inte alltid så snälla heller. Själv hade jag bland annat en fjordhäst som i första hand var inköpt för att köra ut skog med men jag försökte också rida på den. Det gick bra tills någon jägare avlossade ett skott, då blev hästen alldeles vilsen och slängde av mig och sprang hem till ladugården och tryggheten igen. Många gånger har man snyftande linkat kviorna hem med ridhjälmen på sniskan och förtreten som en sur strumpa i munnen.
Men Hemmansägaren som är uppvuxen i ett samhälle och har noll erfarenhet av hästar, han sade ja till dotterns hästtjat. Jag tog helt min hand ifrån beslutet. Jag minns när han ringde mig mitt i natten efter att ha köpt en ponny i Småland:
– Jag fick hjälp att lasta den men skulle du snälla kunna komma ut och hjälpa mig lasta av, jag har ingen aning om hur man gör!
Jag minns när jag fällde ner lastbryggan att jag funderade på vad som fanns därinne. Med Hemmansägarens ringa hästerfarenhet så skulle det lika gärna kunna kliva av en kamel, eller varför inte en zebra? Ut kom dock den vackraste lilla ponny jag sett, ädelt huvud och muskulös kropp.
– Jag köpte henne för den snygga svansens skull, sa Hemmansägaren.
Det har inte varit lätt alla gånger innan dottern lärde sig tygla ponnyn. Men kanske har det varit något av den viktigaste kunskapen hon fått med sig hemifrån, att man inte ska ge upp, tänker jag när hon kärleksfullt pysslar med den idag något grånande ponnyn.