Advent betyder ju ankomst och det har fått en speciell betydelse för mig. Det var i advent för två år sedan som två afghanska pojkar kom till vår familj och bodde i jourhem. Det var en mörk och regnig kväll i början på december 2015 som en kvinna från socialtjänsten kom åkande i en liten bil ut till Hablingbo med två, förskrämda pojkar i baksätet. Jag minns det som igår när de klev in från decembermörkret. Lillebror tittade sig nyfiket omkring medan storebror, som tagit ett väldigt ansvar under flykten, på något vis andades ut. Storebror sov sedan i flera dagar. Det enda de hade med sig var kläderna de gick och stod i. Vi kunde inte prata med varandra. Vi visste inget om varandra.
Hela den julen jobbade vi med att lära bröderna svenska. Flitigt satt de inne vid vardagsrumsbordet och skrev, klickade på språkprogram på datorn och sade efter när vi pekade på olika saker. Hela familjen, grannar och vänner turades om att sitta med pojkarna och träna. Ibland gjorde vi en paus och åkte till stranden. Eftersom Afghanistan inte har någon kust var pojkarna väldigt fascinerade av vågorna och blåsten. Storebror, som är en tänkare, stod och tittade ut över havet medan lillebror for runt och klättrade alldeles för högt upp i olika träd.
Tre veckor efter ankomsten ringde socialtjänsten. Bröderna var ensamma hemma. Storebror svarade i telefonen och kunde sedan, på svenska, redogöra för var var och en i familjen höll hus och när de skulle komma hem. Det imponerade.
Mycket har hänt sedan dess. Pojkarna har flyttat ut efterhand som det blev plats på olika boenden. Storebror, som i dagarna har fyllt 18 år, har, på grund av myndighetsdagen åkt ur sitt boende och bor tillfälligt hemma hos oss igen. De har nu gått i skolan i två år och de pratar perfekt svenska.
Mycket har också inte hänt. Bröderna vet ännu inte om de får stanna i Sverige eller inte. Det är deras tredje advent på Gotland och rädslan över att inte få stanna är gastkramande. De har ingen familj kvar i Afghanistan, alla är döda. Storebror, som varit ute i väpnad strid som barnsoldat och försvarat byn mot talibaner, är rädd. Jätterädd. Det är plågsamt att stå bredvid och se på när en ung människa plågas på det här viset. När deras unga liv sätts på vänt.
– Mamma Mien, finns det någon plats på jorden åt oss? frågar storebror mig.
Idag demonstrerar människor i hela Sverige på olika platser för att de här människorna ska få en plats på jorden. Hoppas det kommer att bli så.