Hemmansägaren och jag gick nyligen en familjehemsutbildning som var fantastisk på alla vis. Största behållningen var att få träffa andra gotländska föräldrar som också tagit emot flyktingbarn. Den här föräldragruppen liknar väldigt mycket grupperna man deltog i då de egna barnen var nyfödda. Alla föräldrar fick berätta om första dagen då de nya barnen kom till familjen, som en slags förlossningsberättelse.
I kurslitteraturen kunde vi läsa att man första kvällen som familjehemsförälder ska bjuda på barnens favoritmat. Så de känner sig välkomna. Hur ska man veta vad de här barnen har för favoritmat? Vad äter man i överhuvudtaget i hemlandet?
Inga biologiska föräldrar har vi att ringa heller för de är skjutna eller försvunna för länge sedan. Släktingarna är spridda för vinden och de få som finns kvar har inte telefon eller någon adress.
Ett av barnen blir sjukt i influensa. Hög feber och ont i kroppen. Vi stoppar om, kommer med dricka, favoritfrukten och alvedon . Jag känner mig väldigt rådvill och undrar förtvivlat hur en mamma i Afghanistan sköter om en febrig pojke. Gör jag rätt? Finns det bättre sätt? Vi småpratar lite på sängkanten, sjuklingen och jag. Han verkar rätt nöjd med behandlingen han fått men berättar att i hemlandet får man varm get- eller fårmjölk när man är sjuk. Det ska hällas något i mjölken också, vad det är lyckades vi inte riktigt reda ut.
Jag tänker att när de här flyktingbarnen har växt upp och fått språket så kommer vi att få ta del av deras berättelser om hur det var att komma till det nya landet. Vi kommer att få veta vad vi gjorde rätt och vad som blev knasigt. Hur det var att få börja sova i en alldeles för mjuk säng för någon som hela livet varit van att sova på golvet. Hur konstigt det är att äta sin mat från egen tallrik sittandes på stol vid ett köksbord när man är van vid att sitta på golvet tillsammans med sina nära och kära och känna gemenskapen då man äter från samma, stora fat.
Undersökningar har visat att många svenska familjehemsbarn har känt att de blivit en i familjen på riktigt när de fått tillträde till familjens kylskåp. Jag tänker att kulturerna kanske inte är så olika ändå och blir glad när jag kommer ner i köket en kväll och ser de nya brorsorna laga lite nattmat på eget bevåg. Kylskåpet, familjens hjärta.