Vi har en EU-migrant som bor tillfälligt hos oss, det är i alla fall bättre än att bo i en bil. Storebarnen är ibland lite tveksamma till vårt liv här i Hablingbo med ett kallt och dragigt stenhus, vedeldning och dåligt med varmvatten, lite halvsunkigt och massor med djur:
– Mamma, ingen av mina klasskamrater på gymnasiet kommer från ett sånt ställe som jag gör, suckar ett av storebarnen. De tycker jag är exotisk!
I de dystraste stunderna har jag hört att storebarnen kallar vår fastighet för Extreme survival Hablingbo.
Det är inte utan att man får perspektiv på saker och ting när man umgås med EU-migranterna. Det är svårt att ta in att de är tvingade att tigga ihop till mat och vård för sina familjer i hemlandet. Det är svårt att möta fattigdomen. Att se dem sitta ute i kylan dag efter dag i hopp om att få ihop några slantar. Och här gnäller vi för att vårt badrum har ett par år på nacken eller för att pengarna inte räckte till en Thailandsresa i år heller. Jag tror faktiskt att jag gnäller mindre nu sedan jag lärde känna EU-migranterna.
Ibland läser jag om olika lagförslag i Danmark och Norge där man vill göra det olagligt att hjälpa. Man har till och med föreslagit att det ska kunna ge upp till ett års fängelse att ha någon boende hos sig:
– Tänk vad skönt att få sitta lite i fängelse, brukar Hemmansägaren säga när jag oroar mig, tänk vad böcker jag skulle hinna läsa då. Och gå på gym!
Nu tror jag Hemmansägarens bild av fängelsevistelse inte riktigt stämmer överens med verkligheten plus att jag tror att han skulle få långsamt ganska snart, åtminstone efter den vita knähunden.
Men det är väl märkligt att det ska kunna bli förbjudet att hjälpa sina medmänniskor? Hur tror man att man genom förbud ska kunna bli av med fattigdom och nöd?
Det är en svår situation med alla fattiga människor som kommer till Sverige och andra länder i hopp om att kunna skapa sig ett drägligare liv. Jag törs inte tänka på framtiden. Man får hoppas att alla politiker i Europa tar sitt ansvar och går samman och arbetar för att alla människor ska kunna ha en dräglig levnadsstandard, oavsett etnicitet eller liknande.
Tills vidare lever jag i det lilla och försöker se glädjen som också finns. När rumänen som bor hemma hos oss hjälper Lilleman med matteläxan, när han lägger armen om den lille och jag hör dem resonera på broken English. Eller som igår då jag åkte bil över Mästermyr med ett glatt gäng. Vi förstår inte varandra men med rumänsk folkmusik på högsta volym är stämningen ändå på topp i bilen!