Häromsistens var jag på fest. En sån där fest där man träffar människor man inte träffat på väldigt länge. Sådana fester är både lite läskiga och roliga på samma gång. Jag blev faktiskt väldigt förvånad över den uppmärksamhet jag rönte på festen:
– Men åhhhh, bor du på landet med lamm! Det är ju precis som i Mandelmanns trädgård! Jag älskar Mandelmanns och vill leva precis som dem!
– Den danske bonden, det är ju du! Jag tittar på honom jämnt.
Och sedan fortsatte alla att prata i mun på varandra om sina lantbruksdrömmar medan jag satt och inte förstod någonting.
Under de drygt tjugo år som Hemmansägaren och jag har kämpat på som månskensbönder så har det inte varit en jäkel som varit intresserad tidigare. På sin höjd har någon kommit ut och tittat på lammungar på våren men annars har vi nästan setts som två ufon, några som slösar bort livet på något riktigt onödigt och ointressant.
Jag blev tagen på sängen över vilken enorm genomslagskraft de här nya TV-bönderna har. Det verkar nu som om folk på riktigt tror att man kan försörja sig på ett par fjällkor och på att myspysa och slunga lite honung tillsammans med gubben. På ett sätt är det väl sant men vad som inte framkommer i TV-programmen är var pengarna kommer ifrån. De tjänar ju pengar på att göra just de här programmen, underhålla alla hemma i TV-sofforna som har gryende lantbruksdrömmar, på att blogga, hålla föredrag, ha studiebesök, ge ut kokböcker, ha trädgårdscafé och plantskola. Fjällkorna i sig är nog mest en utgift försöker jag säga till alla på festen som med tindrande ögon tittar på mig men ingen tror mig.
Det är också en märklig känsla att helt plötsligt inte vara en tråkig lantis längre utan något högvilt i de här stadsbornas ögon. När man som vi jobbat i många år med en lammbesättning och nästan börjat fundera på att trappa ner för att det känns så tröstlöst, ja då är man helt plötsligt jätteintressant.
Våra egna barn avråder oss dock bestämt från att ta hem ett filmteam för att på så sätt tjäna lite extra. De roar sig med att spela upp olika scener med mig i trasiga gummistövlar, jättesvettig och lite småilsk när jag klipper rent ett gäng ungbaggar i röven som fått diarré. Eller när jag pysslar med silvertejp, balsnören och buntband. Till vårt försvar ska jag säga att vi alltid behandlar djuren med respekt, vi skriker aldrig över dem. Men resten, nej, det lämpar sig inte för TV.