Flyktingbarnen som kom hösten 2015 har blivit en naturlig del av det gotländska samhället. De har lärt sig svenska och integrerats i de svenska klasserna. De gör matteläxor, målar med vattenfärg och hoppar runt på idrotten precis som deras klasskamrater gör. De spelar med i olika fotbollslag på ön, de säljer majblommor och städar stränder för att få ihop till klasskassan. Många av oss har nog nästan glömt bort att de här barnen kom från ett annat land för ett och ett halvt år sedan utan nu är de en naturlig del av oss.
Migrationsverket ligger långt efter i sitt arbete med asylansökningarna och nu, snart två år efter att de här barnen kom till Sverige med sina familjer, börjar beskeden komma. De flesta från Syrien får stanna, annat är det med flyktingarna från Afghanistan. En del familjer får uppehållstillstånd och då är glädjen stor. Men för precis lika många blir det avslag. Det är litet av ett lotteri där 50 procent drar en nitlott. Det är fruktansvärt att stå bredvid när de här barnen får sina negativa besked. På ett par sekunder rycks tryggheten undan för dem och oron över att behöva åka tillbaka är gastkramande. De har levt som papperslösa i Iran. De har levt med våld från talibaner i Afghanistan. Var de än bott har de varit diskriminerade.
Grymmast är det för flickorna. Det som först var jättekonstigt i Sverige, att flickor och pojkar har samma rättigheter, att de har idrott tillsammans, jobbar tillsammans i klassrummet har snabbt blivit en självklarhet. Att man som flicka fritt kan röra sig ute i samhället, säga vad man tycker, gå och handla själv, åka buss själv, bestämma själv. Bara det att man får cykla! Undan för undan har de här flickorna kommit ut ur tystheten, de har fått en röst och en framtidstro: ”Jag vill utbilda mig till sjuksköterska!” ”Jag vill ta körkort” ”Jag vill jobba på Ica Maxi.” I ett slag grusas de här förhoppningarna i och med att de får avslag på sina asylansökningar.
Det går inte att trösta och säga att det nog blir bra. Hur vänjer man sig vid att gå tillbaka till ett liv i tysthet vid spisen i köket, till ett samhälle där flickor inte kan vistas ute. Hur klarar man att gå tillbaka till en samhällsstruktur som man inte tror på längre?
– Mien, om jag måste åka tillbaka så hoppas jag i alla fall att jag inte behöver gifta mig förrän jag fyllt 18. Jag vill inte gifta mig!
Sverige, vi måste stoppa de här avvisningarna nu! Det är så grymt, det är så fult. Och det kommer att bli ett sår i vår historia för lång, lång tid framöver.