Företeelsen ”det manliga geniet” är inte bara aktuellt. Det är klassiskt. Det slår mig vid läsningen av två böcker, dels Jesper Högströms utmärkta biografi över Hjalmar Söderberg med titeln ”Lusten och ensamheten”, dels Johan Cullberg och Björn Sahlins bok med titeln ”Märta och Hjalmar Söderberg – En äktenskapskatastrof”.
Hjalmar Söderberg var 1880-talets genombrottsman i svensk litteratur med debutromanen ”Förvillelser” och de följande klassikerna ”Martin Bircks ungdom”, ”Doktor Glas” och ”Den allvarsamma leken”. Men sedan tog det – före 40 års ålder – stopp för Hjalmar Söderberg. Han kom i otakt med tiden, försjönk allt djupare i sin alkoholism för att slutligen ägna sig åt svårbegripliga religiösa skriverier. Sin status som upphöjt litterärt geni behöll han dock till sin död 1941.
1899 gifte han sig med den två år yngre Märta Abenius. De fick tre barn tillsammans. Man kan nog säga att bröllopet var inledningen på en cirka 20 år lång skilsmässoprocess; under tiden hann Hjalmar också bilda en ny familj i Köpenhamn. Hustru, barn och hushåll i Stockholm lämnades över till andra att vårda. Det gick så där. För Märta gick det inte alls. Född i en välbeställd överklassfamilj dog hon 1932 på institution klassad som ”fattighjon”. I Hjalmars ögon var hon tidigt sinnessjuk. Och omgivningen gjorde Hjalmars ögon till sina. ”Det var synd om Hjalmar som hade en så tokig hustru”, var den allmänna meningen. Och den som tyckte allra mest synd om Hjalmar var Hjalmar själv. Hjalmar som författare tillhörde de radikala åttiotalisterna som bland annat förespråkade ”fri kärlek” på lika villkor för män och kvinnor. Men Hjalmar förefaller ha varit osedvanligt trångsynt, egocentrerad och empatilös – och en självupphöjd patriark som var emot kvinnors rösträtt och som recenserade Selma Lagerlöfs ”Gösta Berglings saga” med beteckningen ”damlitteratur” som nedsättande omdöme.
Hans litterära gärning ursäktade i samtidens ögon allt. Och så även i framtidens ögon. Märta – den onda kvinnan som sög skaparkraften ur honom – fick ensam vandra sitt Golgata från institution till institution. Hennes sinnessjukdom då? Ja, även den diagnosen fick Hjalmar god hjälp att ställa av läkare och andra som beundrade och vördade den stora författaren. Att den medicinskt av allt att döma var helt fel spelade mindre roll. En tokig kvinna skulle inte få kasta någon skugga över en genial författare. Så var det för 100 år sedan – också!