Det finns en kraft i konsten – och den är dubbelriktad. Konsten kan skänka dig stillhet och harmoni men också uppvigla dig till handling.
Kulturfenomen som konst, litteratur, teater, film kan man sjunka in i, man kan vända upplevelsen inåt, man kan vända sig bort från världen. Det kan ge balans, välbefinnande, harmoni och ro. Men konst, litteratur, teater, film kan också ha motsatt verkan. Den kan inspirera och motivera till handling. Konsten kan alltså bidra till såväl stillhet som aktivitet. Det är frågan om en dubbelverkan.
Jag kan inte undgå att tänka på detta i anledning av Lars Klebergs bok Vid avantgardets korsvägar – Om Ivan Aksionov och den ryska modernismen. De tidiga 1900-talets Moskva stod inte Paris efter vad gällde nya former och uttryck inom konst, litteratur och teater. Det var en anspråksfull och krävande kulturyttring. Debatten kring en teaterföreställning var många gånger minst lika viktig som själva föreställningen. Och mycket av det som då framfördes på scenen skulle nog upplevas som provocerande modernt också om det uppfördes i dag. Programförklaringar inom litteraturen och kritiken av programmen och kritiken av kritiken var minst lika viktigt som de litterära alstren i sig. För att inte tala om konsten. Det räckte inte med att utöva den eller bara betrakta den. Konsten skulle analyseras, värderas och användas i ett större sammanhang.
Det kokade alltså i en massa olika kulturgrytor. Ivan Aksionov – länge tämligen okänd – hade en slev med i många av dessa grytor. En bra bit in på 1920-talet fick också allt detta (någorlunda) utövas på sina egna villkor innan Stalin och hans bödlars vedervärdigheter slog ut i full blom. Och då var det definitivt slut. Det ryska avantgardet hade en tydligt framåtsyftande riktning och en ambition utöver själva skapandet och dess resultat. Det var en uppmaning till handling, en vädjan om förändring.
Samtidigt – som en paradox – är resultatet av det ryska avantgardets skapande inte sällan, vad gäller konsten, något som kan skänka betraktaren harmoni och själslig ro och vädja till stillhet. Det är alltså konst som kan såväl beväpna som avväpna oss.
Ett intressant fenomen vad gäller det ryska avantgardet är också hur framträdande de kvinnliga utövarna var. Alexandra Exter, Natalia Concharova, Liubov Popova, Olga Rozanova, Varvara Stepanova och Nadezhda Udaltsova är namn som står högt – och borde stå ännu högre – på konsthimlen. Rysk ”girlpower” för 100 år sedan alltså!
Det hissar vi
David Bowie – tack!
Och det dissar vi
Tillståndet i världen och vår oförmåga och ovilja att ändra på detta.