Den högerpopulistiska stockholmstabloiden har under årtionden drivit en hätsk kampanj med udden riktad mot offentlig sektor och anställda inom den sektorn. Det illa dolda syftet är att i nyliberalismens heliga namn undergräva gemenskapen, förtroendet och tilliten i samhället. Det journalistiska stridsropet har varit att ingen personalfest inom den offentliga sektorn är för liten för att ”avslöjas” över fyra sidor i dagarna tre. Under senhösten har den virtuella norska närvaron i det svenska medielandskapet hängt på. Den senare verkar förhålla sig till den förra på samma sätt som sossarna förhåller sig till alliansen, det vill säga det är samma politik/journalistik fast i en sämre version.
Hur som helst. Som myndighetschef disponerar jag över en mindre representationsbudget. Jag lyckas aldrig förbruka alla de pengarna. Däremot brukar jag då och då lyckas med att gräva i den egna plånboken och till exempel vid myndighetens julbord (knytis i lunchrummet) bistå med en av mig själv såväl betald som tillagad julskinka.
Men en gång under hösten drabbades jag av en total blackout. Efter återkomsten från en längre konvalescens gick jag, min närmaste medarbetare och min ersättare under konvalescensen ut och dinerade på en av Visbys bättre krogar. Vi tog – ve och fasa – och slog till med en trerättersmiddag (min moraliska kompass borde redan här ha slagit bakut). Självklart drack vi inget som kunde misstänkas innehålla minsta lilla alkohol (någon måtta får det vara även på blackouter). När notan sedan landade på bordet, lydandes på 1 123 kronor tappade jag oförlåtlig nog totalt omdömet. Jag rundade av uppåt och betalade 1 200. 77 kronor i dricks!
Julklappen på min decemberlön blev löneavdrag. Att med myndighetens pengar betala 77 kronor i dricks är ju trots allt ingen bagatellartad försummelse. Men i ett litet ögonblick av moralisk svaghet och omdömessvikt tänkte jag att de 77 kronorna kanske kunde ”kvittas” mot de tusentals timmar jag kvällar, helger och semestrar under årens lopp ägnat mig åt mitt jobb i det allmännas tjänst. Men, gudskelov, kom jag till insikt om att sådana ”kompensationstankar” givetvis är ytterligare ett tecken på bristande insikt om hur långt mitt moraliska fördärv avancerat.
Så, jag erkänner utan förbehåll. Jag svarar väl mot den bild av statstjänstemannen som en korrupt, omdömes- och ansvarslös mutkolv som mödosamt byggs upp av de ljusets riddare som i nymoralismens namn drar sina lansar mot alla oegentligheter i den offentliga sektorn.
Vi vanliga dödliga, som saknar mediala megafoner, har ett annat namn för detta: Mobbning! Avancerad vuxenmobbning!