EU, ECB, IMF med flera har nu bestämt sig för att föra över ett antal miljarder till dem som på ett oansvarigt och inkompetent sätt lånat ut pengar till en bankrutt låntagare, det vill säga Grekland.
Att beskriva det som ett ”stödpaket till Grekland” är en grov förvanskning av sanningen. Men Grekland ska stå för notan. Och det på villkor som landet inte har, och inte ges, möjligheter att uppfylla.
Kraschen flyttas framåt i tiden och kommer – när den väl kommer – att bli än våldsammare.
Vem ska ta över konkursboet? Putin kanske, han verkar ju inte dra sig för att lägga nya territorier under sig och förslava andra folk? EU ha i alla händelser vänt grekerna ryggen.
En gång i tiden fungerade kapitalismen så att den som satsade och vann fick behåll vinsten och den som satsade och förlorade fick själv stå för förlusten.
Den nya kapitalismen fungerar så att den som satsar och vinner alltjämt får behålla vinsten, men den som satsar och förlorar får sin förlust täckt av skattebetalarna. Det gäller förresten inte riktigt för alla.
Du måste vara rik och satsa mycket för att komma i åtnjutande av förlusttäckningen. Vård, skola och omsorg i all ära, men skattemedel ska först och främst användas så att de rika får behålla sin rikedom – hur inkompetent och vårdslöst de än har agerat. Det är den främsta ledstjärnan i dagens politik över hela Europa.
För om de rika inte blir ännu rikare ramlar det inte längre ned några smulor till oss andra från deras bord. Det är det man skräms med; vår rädsla att förlora smulorna!
Grekland har under flera decennier varit ett illa skött fögderi. Det har inte varit en hemlighet för någon. Ändå har såväl privata som institutionella långivare öst pengar över landet.
Det har skett för att långivarna har sett en chans till vissa kortsiktiga vinster. Och risken har visat sig vara obefintlig – EU med flera täcker upp. Och där bakom finns sedan 100-tals miljoner européer att beskatta och som kan stå för notan.
Tankarna vandrar osökt till Dario Fos pjäs ”Vi betalar inte, vi betalar inte” från 1974. Situationen i Italien var då inte helt olik den som nu råder i Grekland. I form av burlesk fars drog Dario Fo ned brallorna på systemet.
Den grekiska delegation som nu lämnat Bryssel som stora förlorare borde ha sett den pjäsen innan de reste dit. Då hade Grekland kanske kunnat bli kvar i Europa.
Det hissar vi:
Semestern är slut – åter till jobbet!
Och det dissar vi:
Semestern är slut – åter till jobbet!