Kan en svensk 1800-talspoet ha något att säga oss i dag? Varför inte? Erik Johan Stagnelii poesi kan sägas vara kännetecknad av en eskapism som har flera motsvarigheter i stor skala i dagens turbulenta värld.
Biskopssonen, ölänningen och poeten Stagnelius dog år 1823, 29 år gammal, efter det att han gripits vid Slussen för fylleri. Det finns omständigheter som pekar mot att det ”romantiska geniet”, som han har kallats, var en tämligen sunkig person, alkoholiserad och opiumberoende. Och jag vet inte heller om han verkligen var en romantiker eller ett geni. Men han var bildad, han hade ordet och gehör för livet. Han skrev poesi som berör. Än i dag – eller till och med alldeles särskilt just i dag.
Hos Stagnelius speglar månen, stjärnorna, himlen, tidvattnet den mänskliga själen. Det är naturfenomen som tillskrivs en andlig dimension. Krafterna i dessa naturfenomen är krafter som även den mänskliga själen utsätts för. Det är övermäktiga krafter. Hur ska vi förhålla oss till det? Hur ska vi kunna finna ro, vila och frid i denna maktlöshet. Vår ”bundenhet till jorden hindrar den fria älskande anden”, skriver Stagnelius. ”Kring jorden dyster midnatt rår, bland svarta skyar Månen går”, skriver han också. Befrielsen finns inte här på jorden, utan någon annanstans. ”Kom till Olympens helga ljus, Kom, följ mig upp från jordens grus”. Det är en drömmande flykt han umgås med. Men samtidigt – och det är det stora – finns det en mening med jordelivet. Det är kaos, mörkret mellan stjärnorna, som är det fruktbara! Här och nu.
Människor av i dag ägnar sig i mångt och mycket åt en annan sorts eskapism i det att hon borrar ned sig i jordiska droger i form av tillfällig konsumtion, positiva kvartalsrapporter och ett hamsterlikt ansamlande av ägodelar. Nu är det stjärnorna i mörkret som är det fruktbara. Det är bara det som lyser i våra egna liv som räknas. Inte vårt mörker och än mindre andras mörker.
Makten att begära finns hos Stagnelius och finns i dag hos oss. Tvånget att försaka finns hos Stagnelius men inte hos oss ”lyckliga” människor av i dag! Vårt maktbegär, vår ägarlystnad, vår besatthet av stjärnglans har bländat, om inte förblindat, oss. Vi ser inte kaos runt omkring. Inte förrän detta mörka kaos har släckt stjärnorna, solen och månen – och tidvattnet har stannat. Då är det nog för sent.
Hiss
Bondepraktikans löfte om att en kall och blåsig majmånad innebär en kall och blåsig sommar!
Diss
Det sensationssnaskiga uppgrävandet av det så kallade ”Kevinfallet”.