Sinclair Lewis bok från 1935 är en ganska rolig skröna, men den är också aningen oroande och skrämmande. I boken förvandlas USA till en brutal diktatur efter framför allt italiensk fascistiskt mönster, med starka inslag av korporatism. Efter Trumps intåg i Vita huset har Lewis´ fantasier från 1930-talet en bit in på 2000-talet till vissa delar förverkligats.
Grogrunden för framväxten av diktaturer är framför allt okunskap och rädsla samt någon som hänsynslöst tar tillfället i akt att utnyttja denna okunskap och denna rädsla. Finns det i dagens Sverige några sådana förutsättningar? Nej, vilken dum fråga, det är klart……men vänta hur är det egentligen?
Politiker (vissa) och media har under senare år talat om ”flyktingkris” och behovet av en ”stramare” flykting- och invandringspolitik. Någon flyktingkris har vi inte haft. Men vissa vill för att underblåsa vår rädsla för ”andra” gärna hävda det. Man har lyckats ganska bra. Sverige är redan i dag ett av Europas mest slutna länder (slutenhet mot omvärlden är ett de mest säkra tecknen på en diktatur). För att rädda oss från (ja, från vaddå?) har vi stängt gränsen (OBS – gäller inte för ljushyade och rika).
Brottsligheten eskalerar påstås det. Det är ett annat sätt att skrämma oss. Hårdare tag måste till för att bota rädslan! Påståendet saknar helt grund men de dumma medborgarna vet inte det. De tror på påståendet och det ska utnyttjas för att vinna röster.
Och så ryssen. Ryssen är makthungrig och sugen på att lägga nya territorier under sig. Särskilt sugen är ryssen att införliva Sverige (extra särskilt just Gotland) med det ryska imperiet. Detta är självklart inget annat än fria fantasier. Men dessa fantasier framförs av allvarliga män (och vissa, men få, manhaftiga kvinnor) med allvarlig uppsyn. Nya miljarder till krigsmakten och det snabbt, annars…Även här kan man ogenerat spela vår rädsla.
Tja, rädsla, även obefogad sådan, är rädsla. Och som framgår ovan utnyttjas detta i nutida svensk diskussion. Det första steget till en annan sorts samhälle är redan taget. Många, många steg återstår innan katastrofen är ett faktum. Men erfarenheten visar att de följande stegen ofta går ganska snabbt att ta. Det finns all anledning att vara aktivt vaksam och verkligen syna politikernas alla varningsrop – som villigt och okritiskt megafoneras vidare i media – i sömmarna.