Under sommaren bröt det ut någon sorts tävling mellan våra ledande politiker om vem av dem som är den bäste svensken och om vad som är allra mest typiskt svenskt.
Även om den senare tävlingen, enligt någon, vanns av allemansrätten, vilket i och för sig gläder mig, är det en omöjlig tävlan som innefattar ett fåfängt letande efter något som antagligen är en hägring.
Redan för snart 150 år sedan konstaterade Olle Montanus i August Strindbergs ”Röda rummet” att det mesta av det som då ansågs typiskt svenskt var importerade plagiat av sekunda kvalitet. Efter det att mördarna och våldtäktsmännen Gustaf II Adolf och Karl XII tagit kål på stora delar av den manliga delen av den svenska befolkningen i meningslösa plundringskrig långt från hemlandet, ansåg han att det inte ens fanns någon särskild svensk nationell identitet.
Läget är väl nu – 150 år senare – i stora delar detsamma. Mest befängt blir det när det sägs att vi ska slå vakt om svenska värderingar – precis som om vi 9 miljoner (eller hur många vi nu är) här har andra sätt att tänka, känna och göra bedömningar som helt skiljer sig fram alla andra miljarder människor här på jorden. Så många typiskt svenska värderingar att värna om finns nog helt enkelt inte – om man ska vara riktigt objektiv.
Men om man tillåts vara ovetenskapligt subjektiv så finns det ändå något svårdefinierat med det värdefulla och märkvärdiga med att vara svensk. Jag kan jubla mig hes över svenska mål i hockey och fotboll och bli galen över alla ”utlänningar” som försöker hindra sådana mål. Vid längre vistelser utomlands kan jag längta hem till Sverige så att det gör ont. Och när efterblivna amerikaner talar illa om svenska sociala reformer är jag beredd att avfyra min revolver.
Men i nedkokat skick är det är nog frågan om att Sverige för mig mest är min plats i tillvaron, det invanda, det trygga och platsen för de allra flesta av mina minnen. Sverige är inte värderingar eller modeller. Sverige är en plats – mitt stamlokus!
Olle Montanus blev utbuad och utburen ur lokalen. I Sverige angriper man inte Sverige ostraffat. Sådant väcker känslor. För 150 år sedan och nu. Jag inväntar buropen!