Får de tokspader av att vänta? Det nya hatogräset. Släpp in nazisterna! De har lång väg kvar till ekvatorn.
Tjatigt många gånger har jag skrivit om den obefintliga kollektivtrafiken vid sena färjor från Oskarshamn. Okej vintertid (fast ändå inte okej) när det inte är så många utan egna bilar som ska långt söderut, ända till Burgsvik. De billösa måste då hämtas. 16 mil för att mina vänner ska slippa gå ”brandvakt” i Visby i väntan på första morgonbussen. Men nu är det inte längre vinter och hoppfull kastar jag mig över bussarnas sommartidtabell. Min son och hans två små barn från Malmö kommer på besök. Bättre förbindelser? Icke!
Oskarshamnsfärjan anländer 00.20. Två bussar, 10:an till Hemse och 11:an till Burgsvik, har då lämnat hamnen fem minuter tidigare, klockan 00.15! Endast passagerare från Nynäshamn, som anländer en kvart tidigare, hinner med bussarna s.
– Vi var tvungna att prioritera Nynäslinjen, eftersom den har flest passagerare och vi vill inte att de ska behöva vänta alltför länge på bussen, säger Karl Fyhr, Regionens kollektivtrafikplanerare.
Länge? Det handlar om lite mer än en halvtimme. Och måste de båda södergående bussarna verkligen lämna hamnen exakt samtidigt? 11:an till Burgsvik kan väl vänta på passagerarna från Oskarshamn, utan att Nynäslinjens passagerare får tokspader?
Kirskål, mitt tidigare mest hatade ogräs, har fått en värdig konkurrent.
Åkervinda!
Cementa har städat efter den stora branden i Slite. Aska och sot drog in i samhället och smutsade ner. Cementa bjöd på gratis tvätt av 350 bilar och rengöring av balkonger och en del fönster. Annat var det förr, på 1940-talet. När mamma tvättade fick inte röken blåsa åt vårt håll, för då blev den uthängda tvätten alldeles grå av cementdamm. Hela samhället var grått och någon tvätthjälp från fabriken kunde mamma inte räkna med.
Låt inte nazisterna bli martyrer, för det är ju det de vill. Släpp in dem i Almedalen!
Om inte så står mitt hönshus fortfarande till deras förfogande.
Till bastun i hamnen kommer två ungdomar, Nicole och hennes pojkvän Kim. De är på vandring söderut mot ekvatorn för att prata om fred med människor de möter. Ingen bestämd färdväg, ingen tidsplan, ingenting planerat över huvud taget. De bara går.
– Det får ta den tid det tar, säger de när jag frågar om just det. Tiden.
Inget bagage. Inga klädombyten. Inte mycket pengar. Inte mycket av någonting. Det som händer händer. Spontana möten med människor och det som då uppstår. Som nu i bastun.
De tror på en fredlig framtid helt utan krig och konflikter. Om det diskuterar vi mycket, när jag efter bastun bjuder hem dem till mig. De får låna tvättmaskin och de sover över. De har vandrat i fem dagar från Visby. Just nu är klockan halv tolv den sjätte dagen och jag har ännu inte sett röken av dem. Ekvatorn och evig fred, de har en bit kvar att vandra.